En kväll i djävulens tecken. Jag är sjuk, har till och med feber, och energin visar sig endast emellan åt. Leendet kommer däremot smygande när den välkände skype-ringtonen hörs dovt i bakgrunden medan min feberyra gör att jag slumrade till flera gånger mitt på ljusa dagen idag. Ögoninflammation är inte att leka med. Känslor är inte heller att leka med. Ikväll, ganska nyss, torkade jag upp salsa, sylt, pesto, yoghurt, och olivolja från en enda stor röra på golvet. "I accedently made a big mess in the kitchen Lina" nästan viskade Noah fram medan jag dukade bordet i matsalsrummet. A big mess var precis vad resultatet av hans glassbegär blev. Han kom hem från dagis och skrek efter glass i många långa minuter. Jag svarade lite pedagogiskt "efter du har ätit din middag så får du glass" men han tog beslutet i egna händer och letade reda på glassen. Dock valde han fel dörr och hamnade i kylskåpet, rätt åt honom, haha. Han rev av ilska ner två hyllor och som jag sa, glasburkarna krossades mot klinkersgolvet och sylten med mera fanns plötsligt i hela köket. Den som skrattar sist, fyfan. Jag har glasbitar i fötterna och min salsakväll (med salsan som numera sitter som fläckar på köksskåpens luckor) blev förstörd. Kvällen fortsatte i form av kaos, minst sagt. Autumt tog sin tandborstmugg, när jag minst anade det, och drack lite vatten ur toaletten. Jag trodde jag skulle spy på riktigt denna gång men lugnade ner mig och sa åt henne på skarpen, så att hon inte skulle göra om det igen. Vi fortsatte in i sovrummet för att klä på oss pyjamas. Noah trallade sakta iväg och jag noterade inte det speciellt. Han kom tillbaka efter en väldigt kort stund, med ett glas vatten i handen. Han är för kort för att nå upp till handfatet, så alltså kom vattnet från någon annan stans. Toaletten, berättade han, som om han hade läst mina tankar. I denna stund kändes det så hopplöst med tråeringar som inte lyssnar. Jag fick stoppa mig själv för att inte bryta ihop och börja grina. Jag förstår inte hur treåringar tänker men det tänker jag inte spekulera i heller. Jag pallar inte mer. Kan en babysitter bli utbränd av de få timmar hon jobbar? Isåfall är jag förbannat nära nu. Jag känner för att sova nu, hur lite än klockan är. Jag måste överleva morgondagens disaster också. Till sist - Grattis till min lilla älsklingsbror som fyller sju år imorgon. 7 år, wow. Can't belive it. Feels like yesterday. (Mamma, glöm inte att ge honom paketet från storasystern innan skolan börjar!)