Jag minns hur dem sa till mig "Det där går aldrig bra, det fattar vem som helst". Jag lyssnade inte för fem öre, packade min väska nästa dag. Jag har kommit underfund med att jag måste lära mig att lyssna på andras råd framöver. Jag hörde dem viska "Hon vet inte vad hon gör, hon är alldeles för vild - aldrig hemma någon stans". Nästa stad och nästa dröm. Hon var så ensam i detta stora land. Den som vill är tillåten att tycka att jag är ett fullfjädrat pucko.

Idag är humöret i botten. Jag har dessutom både ögoninflammation och magkatarr, vilket inte livar upp stämningen. En fika på Waynes coffe med Isabelle är vad som skulle behövas för att muntra upp. Ingen av oss har speciellt nära till ett sådant cafe för tillfället, vilket gör dagen ännu sämre. Jag sitter och googlar på Lanzo, Losec, Hexium och Pepsid duo, måste hitta nått som funkar innan jag spyr över USAs gräsliga (men oj så populära och förekommande) heltäckningsmattor. Jag har stått i duschen i över en timme denna förmiddag för att fundera över livet och framtiden i lugn och ro. Jag är inte mer klar i huvudet ändå, kom faktiskt inte fram till något vettigt allt. Det enda jag vet helt säkert är att jag har en ny favoritsång med en gammal favoritartist. Michael Bublé - Home. Vissa prickar förbövelen rätt.