Jag tänkte skriva ett inlägg om hur irriterad jag är över hur folk uttrycker sina känslor i denna stad, genom grovhångel som jag råkade få åskåda denna kväll påväg hem från Brooklyn, men väljer att ta det i ett senare skede när jag just nu är ännu mer upprörd över något annat. Dörren in till lägenhet 6D i hus 224 på östra 48e gatan. Jävla helvetes pissigaste pissdörr som inte ens funkar att låsa upp fastän man har rätt nyckelknippa. En liten kort detalj: Jag var ensam och redan förbannad över hur alla kan ha nån att pussa när jag åker hem helt alléna för att spendera hela lördagskvällen by myself. Jag hade från början rätt inställning eftersom jag visste att låset var svårt. Jag gav mig fan på att jag skulle fixa det. När jag hade kämpat med låset på denna tröga dörr i cirkus 20 minuter när jag gav upp och svalde all stolthet. Jag började knacka dörr i trapphuset och frågade om hjälp. Hela sjätte våningen vägrade öppna dörren för en ung stackars dam, fastän jag hörde fötter tassa innanför dörren, vilket avslöjade att de var hemma. Tre personer på femte våningen gav ett försök men var tydligen lika trögfattade som mig. Jag tackade och bockade. En fjärde person öppnade dörren med ett snabbt litet knyck, lade till ett snett leende och frågade om jag var nyinflyttad. Jag visade upp ett utmattat leende som svar, klev in i hallen och lade mig raklång på golvet lycklig över att vara räddad. Jag började med både rätt nyckel och rätt inställning, men den goda inställningen försvann inom tio minuter. Nu är jag äntligen inne, känner mer eller mindre halva kvartert, är en början till svettig och kan inte för mitt liv förstå hur Maria kunde låsa upp dörren förra (halloween-)helgen när hon inte ens var nykter. Eloge till henne.

Nu tillbaka till rubriken. Grovhångel på tunnelbanor. Påväg hem från Brooklyn efter en kväll med två punkter avprickade på "att-göra-i-NY-listan" (1. vandra/springa över Brooklyn Bridge. 2. Äta på USA's listade bästa pizzeria) åkte jag tunnelbana 6 uptown helt ensam när tigerligan var påväg åt andra håll. Efter dagens beslut om att investera i sånglektioner (för att slippa svälta när jag och OW lever som uteliggare/gatumusikanter nästa sommar!) övade jag på tunnelbanan hem på att våga sjunga out-loud bland folk. Jag sjöng och sjöng, övade och övade. Ingen verkade bry sig i att en ung dam satt och trallade på allt från Elvis till Melissa Horn till svenska klassiska julsånger, där vagnen rullade fram långt under marknivå. Någon vände sig om och tittade till, men ingen engagerade sig mer än så. Ingen sa åt mig att hålla käften och ingen applåderade. Reaktionerna var fattigare än jag föreställt mig. Det kände som en bra start på min övning för att bli modigare och våga sjunga öppet bland folk. Jag sjöng vidare ett tag men blev distraherad strax efter 23 gatan, då ett puss-par klev på i min vagn. De slog sig ner exakt mitt emot mig och sekunden efter att de satt sig till rätta slängde de sig över varandra. Händerna hölls hårt, näsorna gnuggades mot varandra sådär löjligt kärleksfullt och läpparna deras började lite försiktigt med småpussande utan stopp. Totalt utan stopp. En minut efter att de väl klivit på var småpussandet fortfarande inte slut. Tungorna började istället jobba för fullt, vispade och sliskade. Hade tjejen råkat sluka sin pojkvän mitt i hela sekvensen så hade det inte förvånat mig ett dugg. Det såg ut som att hon ville äta upp hans ansikte, med början från läppen, men han verkade oberörd. Uuuh. Jag blev illamående och hade lust att hoppa av för tidigt och gå resterande gator. Från 23e gatan till 51 gatan satt vi mott emot varandra, (eller jag mitt emot dem eftersom de ändå inte la märke till andra än varandra under hela resan) och mellan dessa gator tog de inte mer än en enda paus i hånglandet för att andas. Max en, om ens det.  Jag är inte avundsjuk över att folk är kära, inte alls, bara lite förbannad över att de måste visa det så tydligt, dessutom mitt ibland oss singlar, på tunnelbanan. Blä. Hur kär jag än är (blir?) så ska jag aldrig bete mig sådär snuskigt. Jag ska tänka på alla stackars singlar som sitter ihopkrupta i sina jackor och längtar efter lite närhet innan jag uppför mig som en slusk, när jag också vill pussas som en slusk på tunnelbanan. Behärska er yorkers, annars sticker jag hem. Nu ska jag välja mellan att lyssna på Amanda Jensen och fortsätta att äta aldeles för stark salsa med tacochips och i min ensamhet eller att byta ut Amanda till Miss li och ta mig en lycklig dansstund (också ganska ensam) i denna lilla lägenhet på manhattan. Alternativ två kommer att ta hem segern denna afton, jag känner för att dansa och låta lyckan sprida sig i hela kroppen, yes. Godnatt.