för att ha en dålig kontroll av sina sökanda och godkända au-pairer. För att klara sig genom testen från Sverige måste man kunna göra sig lite lagom förstådd på engelska, ha ett körkort och dessutom säga att man har god hand med barn och allra helst lite childcare experience i bagaget också. Alla som inte har god hand med barn säger det ändå, för att komma till USA för att jobba utan krångel. De flesta au-pairerna åker inte för att få jobba med barn, utan för att uppleva USA på sin lediga tid. (Tro mig, det är inte värt det! För så många dagar ledig har man faktiskt inte på ett långt jävla år). Anyway. Jag sa precis som alla andra att jag gillade barn, vilket jag inte längre gör, och klarade testen med goda resultat. Organisationen trodde alltså på fullt allvar att jag skulle klara livet som en aupair om jag kunde prata engelska lite halvknaggligt och hade ett körkort i plånboken. Varför fick jag inte genomgå ett test som verkligen bevisade sanningen.  Varför stängde ingen in mig i ett litet rum med tio skrikande treåringar i en timme, för att kolla stressfaktorn. Varför bad ingen mig att torka bajs på toalettringar och skura kiss från heltäckningsmattor innan jag fick mitt arbetsvisum? Varför fick jag inte äta middag med ett gäng snorigaa ungar som spillde ut mjäklen över bordet varje gång de vände sig om och som skulle snytas varje minut? Varför fanns det inte tester som verkligen bevisade om man pallade trycket som barnflicka? Varför fick jag ingen varning om hur vidrigt det är att få en puss full av yoghurt och en hand med smör insmetat i håret? Hade dessa test funnits, vilket de borde göra, så hade jag failat redan där och faktiskt inte behövt faila nu. Det hade kanske varit bättre att inte skickat iväg mig. Det hade kanske varit bättre att låta många unga flickor genomgå liknande tester, för att faktiskt hitta de riktiga pärlorna. Jag menar sådana som min smålandsbrud, ingen är en bättre barnflicka än henne, wow. För hennes tålamod och rättvisa beundrar jag henne. (Hon borde beundra mig för det faktum att jag inte är så fisförnäm när det gäller ansiktskräm, men det gör hon tydligen inte, haha). Som jag sa, jag ska stämma Aupaircare för superdålig urvalsprocess. Jag hade iallafall gett stämningen ett tappert försök, om det inte var så att jag hade så mycket annat att göra i livet. 

Som jag kanske också har nämnt förut: treåringar driving me crazy, rent ut sagt. Det går inte att leka någonting all med ett tvillingpar på tre år, utan att det blir sort of kaos. (notis nummer ett - de springer åt olika håll vad jag än gör) Trots detta testade vi att måla med kritor igår eftermiddag. Ganska underhållande till en början, men om jag så mycket som blinkar har det vita bordet plötsligt ändrat för till något som liknar "regnbåge". Helvetesleksaker. Det tar 10 minuter att skrubba bort färgen, med stålull (vilket är en liten överdrift) och starka medel, som hon på en minut målade dit. Under de där tio minuterna har Noah stoppat resterande kritor i munnen och råkat bita sönde en som han också svalde. Ringer Natali, smått panikartat. "Ge honom ett glas vatten att svälja ned kritorna med" svarar hon väldigt lugnt och som om ingen fara var skedd. Jag antar att hon är van, det är ju trots allt hennes tvillingar. Under samtalet med Natali, när jag har båda ögonen på barnen (hela tiden!), hinner ändå Autumn spruta ut mitt giftiga skrubbmedel över bordet och sedan slickar upp det som en katt. När sjutton hann hon göra detdär, jag vände fan inte bort blicken en enda gång?! Ringer upp Natali igen med tanken "hon måste tro jag är galen, har världens minsta koll, är den sämsta barnvakten ever". Natali skrattar och säger "Då är det lika bra att du ger henne ett glas vatten också, hon gillar inte smaken av skurmedel. Ha en fortsatt trevlig dag. Take care". Jag fattar ingenting. VART FINNS NATALIS NERVER? Inte där de borde finnas iallafall. Filbunke! Mitt tålamod är inte ens i närheten av Mrs Filbunkes, nej nej, och det är nog väldigt få människor som kommer upp i filbunkens nivå. Jag beundrar även denna kvinna. Från och med idag ska jag säga "mitt dåliga tålamod är förmodligen min svaga länk, men alla mina andra egenskaper väger upp den lilla svagheten" när någon vill höra en historia om mina brister och styrkor. Jag har många anställningsintervjuer framför mig de närmsta månaderna. Yes. Om så mycket som en arbetsgivare nämner ordet barn ska jag begrava mig levande och hänvisa till min aupairorganisation som kan ge dem sanningen svart på vitt. (För jag är säker på att nån jävel har skrivit ner allt har som hänt mig, over here!) Tack för mig. Ps. Ovanstående historia är ingen påhittad historia. Det är gårdagens bravader och en dag lik många andra dagar i detta hus. Puss.