Ingen beskriver livet i dagsläge bättre än min älskade Orup. Känsla av frihet i en sluten förpackning. Hon sätter ord på mina känslor, om och om igen, så henne är jag evigt tacksam. Äntligen blir det en aning ordning i tankebanorna efter dagar i förvirran. Ska jag ge mig, ska jag inte? Ska jag satsa, ska jag inte? Ska jag våga, ska jag inte? Vem fan vågar ge sig ut på banan "arbetslöshet" när världen är som den är? Jobbig tanke. Jag har lite svårt med att komma underfund med vad mina känslor verkligen försöker att säga. Är livet jag lever ett liv jag vill leva? Magkänslan talar sitt tydliga språk och förhastade beslut är nära medan Sverige är långt borta. Landet jag saknar är längre bort idag än alla andra dagar, men ändå så nära i tanken. Denna lilla notis behöver ingen kommentera, jag blir förbannad när folk vill styra och ställa i mina val. Jag gör mina val utan en extra hand, och är ganska glad över att vara hon som har en egen vilja. Även om valen ibland har lett till något som liknar pannkaka(!!!) så ska jag fortsätta växla mellan rätt och fel beslut i resten av mitt liv och dess val jag måste ta. Ingen behöver dirigera mig. För att hålla sig på god hand med mig så är det lättast att bara hålla med när jag har bestämt mig. Hur korkat än beslutet blir.

Jag sitter denna morgon på Manhattan och räknar pengar. Igår hade jag en mycket trevlig kväll med ett gäng Broadway Dance Center-bruttor och även några manliga dansare.  Fest på upper west ledde till att Lina Ulrika vinkade in onödigt många taxibilar, mest grundat på skoskav och irritation över felbeskrivningar. Sanningen är att jag åkte traditionell, gul, NYC-taxi för flera hundra genom staden när tunnelbanesystemet inte var lika lätt som mitt manhattan-crew påstod. Jag har en färdighet i att vinka in taxibilar i NY, som jag aldrig haft förut. Tänker jag efter så är det kanske det största som jag har fått ut av New York livet, so far. Ingenting jag kan tillägga på framgångslistan med ett wow precis, men kanske ändå en del sanning i uttalandet. Däremot kan jag säga "Hej, jag heter Lina, en varmkorv med bröd och bla bla bla ketchup, tack!" (ordagrant!) på japanska sen efter igår, vilket kan räknas som framgång i mitt språkrör. Jag fick beröm för uttalet av japantjejen igår, och växer lite över att kunna säga こんにちは私の名前はリナです。パンとホットドッグと少しケチャップなしなしなしおかげで. Det låter ungeför som jag skriver, för dem som inte kan uttala den japanska meningen by their own.  [Wa da shi waan Lina dec, i hökuruku ket schuppu, na na dev, arrigasto]. Jag vet inte om jag kommer få någon användning av min japanska, men jag tvivlar också på att Seriena från Sweich kommer få användning av sina svenska meningar. Fäljande sweich-svenska uttalas med skånsk dialekt eftersom att Jonna har lärt henne det mesta. "Vill du ha en avsnugninnnn?", "Jag ör kåöt", "Oscar, jeg öälskaerrrr däei". Hon kommer få problem med att hålla konversationen i liv med sin fattiga svenska. Dessa meningar vägs tack och lov upp utav "kåååååårrv mejd brroäääd", även det på skånska. Både Seriena och skånskan är charmig,  oh ja. Med en bugning tackar jag för igår. Med en suck tar jag mig snart ut i köket och lagar söndagsfrukost.