Jag vandrade runt motsols i Leonard park idag, mest grundat på rastlöshet. Jag gick och funderade på livet och tittade på människor jag mötte. Jag fantiserade ihop historier bakom alla ansikten som jag mötte. Jag mötte en hel del människor med tanke på att jag valde att gå motsols och alla andra gick medsols, kanske i rädsla för att myten om att bringa otur med sig inte var en myt. Eftersom parken är såpass liten att man kan strosa runt hela varvet på endast 15 minuter hann jag med många varv. Jag mötte Harald 4 gånger, vi bytte några snabba ord, men fjärde gången började han skratta och sa att det var löjligt att jag vandrade motsols. Sen började han vandra med mig. Motsols. Jag har aldrig tagit en promenad med en okänd man på närmare 70 år förut och blev lite nyfiken på vad denna man kunde dela med sig av. Han hade säkert en grym livshistoria, det kunde jag gissa på hans rynkor. Jag som redan tidigare, under de föregående fyra varven, hade målat upp en klar bild av hans liv blev minst sagt förvånad över vad han kunde berätta. Inte mycket av min fantasi matchade med hans historia. Harald är en mycket frågvis man och jag tror jag har berättat hela min livshistoria på mindre än en timme. Tillsammans klagade vi på flickor som inte är självsäkra nog att våga göra vad de vill med sina egna liv. Han berömde mig för att vara en äventyrlig och nyfiken ung dam. Han berättade att han aldrig någonsin hade haft ett jobb, inte ens ett sommarjobb, när jag berättade om mina advokatdrömmar. Han hade sagt till sig själv när han var ung att han inte skulle skaffa sig ett arbete förrän han kände för att jobba, och än så länge kände han inte för det, avslöjade han för mig under varv nummer 9. Han blev min idol när han sa att han faktiskt bara gjorde saker som han gillade. Han sa "I can actually call myself a succes" när han pratade på om att göra saker som man gillar och leva livet som man vill, utan krav. Då har man lyckas. Han gillade att promenera och därför gjorde han det, nästan jämt. Vilken drömmare. Han älskar att upptäcka nya platser men vägrar att flyga flygplan. Han totalvägrar att lägga sitt liv i någon annans händer. Hans pappa var pilot och alkolist. Han körde passagerarplan till Europa för många år sedan. Kontrollerna var nog inte så noga då för när Harald var 12 år var han och pappan på en bar i NY och pappan drack sig dyngrak. Han skulle mönövrera planet proppat med folk bara några timmae efter barbesöket, och Harald sa att det var väl allt för tur att han skulle 'köra' eftersom han inte kunde gå. Min nya vän har ingen familj heller, vilket förvånade mig för han såg ut precis som en morfar. Lite lik min egen morfar Leif var han. Han hade svar på alla mina frågor och denna var enkel. Han hade säkert svarat på den många gånger förut. Han kunde inte leva med att behöva ha ansvar för någon annan, så med andra ord ville han inte bilda familj. Varken fru eller barn kunde göra honom mindre rastlös. Han var en riktig glidare, verkade nöjd med livet i Montclair, trots att han var helt ensam. Inte ens en hund hade han, för de var för mycket ansvar med en hund. Jag gillar verkligen den här mannen, han är störtskön. Om jag tar fler promenader i Leonard park denna höst så kommer jag vandra brevid denna öppna bok som handlar om livet. Jag är imponerad över hur mycket intressant han har att säga, ja jag tappar nära på öronen. Min huvudvärk dunkar, jag hatar influensa.