Jag har lovat Isabelles Ola min eviga kärlek som tack för att han skickade en spotify-invite till mig (och jag kan lyssna på Melissa Horns nya album "säg ingenting till mig" som för övrigt prickar i mitten av hjärtat). Jag kan inte hjälpa att jag älskar spotify mer än jag älskat något annat förut, och då räknar jag med alla mina pojkvänner. På tal om förflutet - New York är snart något förflutet för en dalkulla med vind i seglet. Väskorna står packade och klara (eller har egentligen gjort det i över en vecka nu) och jag hälsar New Jersey välkommen i mitt liv. Om planerna går som planerat kommer jag pysa in till favoriterna på Turtle bay(?) imorgon bitti strax efter gryning, och förmodligen kommer jag inte ha tid till en uppdatering av bloggen förrän jag kan speja ut genom mitt nya fönster och se en ny stat breda ut sig framför mig. Jag är ingen Jersey-girl, har fastnat rejält för NY, men kan säkert lära mig att älska på nytt.

Idag bestämde jag och smålänningen oss för att 'hit the road' och ta oss en aning vilse och en aning österut. Vi siktade mot White Plains men det var ingen enkel match och visst tusan körde vi vilse, ja. Det var inte heller  enkelt att växla mellan de sex filerna på väg in mot WP, eftersom klockan var närmare bestämt halv sex, även kallat stillastående rusningstrafik. Jag har aldrig fattat varför det heter rusningstrafik när det aldrig rusar, men det hör inte hit det minsta. Det som hör hit är att vi tillslut svängde in i Westchester mall's parkeringshus, arga och frustrerade, och äntligen fick oss en middagsbit på Nathels. Och ja Orup, du är den enda som än så länge fått genomlida mina arga hungerattacker med humöret i botten, men jag måste erkänna att idag var Maria bra nära. Vi avslutade på en Ben&Jerrys glassbar och konstaterade tillsammans att Coldstone slår alla andra glassbarer med hästlängder. Utan att veta vad klockan var föreslog fröken Småland att vi skulle påbörja den timme vi hade tillbaka norrut i bilen. Jag log av tanken som slog mig - hon var lika trött som mig efter min första (men inte sista, Wallén!) vecka som hemlös.  Jag tackade uppskattande ja till erbjudandet och slängde ett öga på klockan. Kvart i sju en fredagskväll var damerna från Svea rike färdiga för kvällen. Drygt en timme senare är mina tänder färdigborstade och jag kryper ner under mitt underbara täcke med det gräsligt fula överkastet för att ropa på John. Mr Blund. Jag kommer sova sött inatt. Det enda som hade varit bättre än tidiga sängen denna kväll hade varit den efterlängtade höstpromenaden på långbryggan. En annan gång. Godnatt.