Hör upp, alla som en gång i tiden hade barn som åt middag helt utan hyffs! De som fick lov att lära ungarna som sänkte huvudet till bordsskivans nivå, lade läppen mot tallriken och sedan rent ut sagt skyfflade in makaronerna i munnen med hjälp utav handen, lite vett. Hur i helvete gör man för att få monster att äta som människor? Jag har jobbat stenhårt på detta i tre månader helt utan resultat, nu lämnar jag deras framtida bordsskick åt ödet. Jag orkar inte tvätta fler händer fria ifrån makaroni and cheese när jag samtidigt försöker njuta av min egen mat. Njutningen sjunker till noll och jag är fasiken värd att ha min aptit kvar, så de får klara sig själva from now on. Påminn mig om att aldrig ta med Koestlers knattar till en restaurang. Iallafall inte om det är en restaurang som jag vill återkomma till någon gång. Vi kommer ganska garanterat bli portade för all framtid.

Hela min söndag spenderade jag i ett badhus. Det var kvavt, stekhett och boiling. Dessutom ganska långtråkigt. Mr "jag-har-dåligt-bordsskick" hade sin första simtävling så jag tog mig till Yonkers och tog rollen som stöttande, simintresserad, barnflicka. Jag tröttnade efter ett allt för kort tag och beslutade att jobba på mitt slutarbete i skolan. Ett tal om mig själv, om varför jag är speciell, ska tydligen avsluta min kurs på Manhattanville College. Ingen big deal, jag är speciell på många sätt. Jag placerade mig i läxrummet med nio nioåringar och ångrade ganska kvick mitt beslut. Några pojkar vek pappersflygplan, ett gäng flickor valde att skippa matten för att testa nya klappramsor, resterande gjorde vilda försök till att byta till sig ett bättre snacks (mellanmål bestående av kakor eller godis, i bästa fall russin!) än det man hade tagit med sig, helt utan en enda tanke på grammatikprovet imorgon. Arbetsro, nejtack. Jag träffade dock en hel hög med trevliga småbarn och skrattet bubblade inom några minuter, fast jag mest av allt behövde sitta djupt insjunken i mina läxböcker. En liten flicka som kämpade med ett mattepapper frågade mig plötsligt om jag kunde köra bil. Jo, svarade jag. Har du en bil och nycklar till den? fortsatte hon. Jo, svarade jag igen. "Snälla kan du köra hem mig, jag vägrar sitta här och vänta på mamma hela dagen. Jag bor i Bronx, jag kan visa dig vägen till mitt hus" försökte hon. Jag såg hoppet i hennes ögon men kunde inte förmå mig att hjälpa henne rymma från sina läxor. Hon blev förbannad och bytte bord.  Efter fem minuter smög hon sig tillbaka och ville göra en deal - om jag fick smaka hennes pretzels så skulle jag säga alla rätta svar till henne. Lätt val, jag var stenhungrig och årskurs-tre-matte är min grej. Dagen var utan tvekan helt godkänd. Det enda som hade kunnat gjort den bättre var om jag hade en maskin som kunde telepartera människor. Jag skulle vilja telepartera min mamma till NY och visa henne mitt nya liv.