På väg till brandstationen denna vacka indiansummer-förmiddag träffade jag min första livs levande snapper turtle. Han låg och solade sig mitt på gatan och jag körde nästan över honom. Sköldpaddor har alltid varit ett sött litet djur enligt mig men denna sköldpadda var varken liten eller söt. Kind of scary, faktiskt. Jag är glad att jag mötte honom med bil istället för i joggingskor, om vi säger så. (Indiansummer är förresten när det är meningen att det ska vara höst men väderguden har fattat fel och slår på sommarhettan igen! Idag var det 24 damn grader celcius,) Om A hade varit här i NY och sett mig i full brandmansutrustning när jag släkte en eld idag så hade han nog visat ett leende med stolthet i blicken. Jag var rätt duktig som volontär på brandstationens öppna hus, må jag säga. Brandmännen ville anställa mig, jag tackade vänligt men bestämt nej till det erbjudandet. Brandman är ingenting för mig, även om en brandman definitivt är någonting för mig. Jag träffade Vanessa Williams med dotter mitt ibland alla firetrucks också. Först fick jag syn på dottern, Sasha, och av någon konstig anledning började jag nynna på en av Mrs Williams kändaste låtar helt reflexmässigt. Jag kanske nynnande lite för högt för jag hörde en välbekant röst fortsätta sjunga på sången efter att jag tystnat. Jag vände mig lite generat om och hälsade ännu mer generat på R&B-stjärnan som råkade stå precis bakom mig i solskenet denna söndag. Det var en av mina mest pinsamma sekunder, ever. Jag valde att ta denna obetydliga lilla olycka med en klackspark istället för att erkänna för mig själv att jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Detta beslut tog jag efter att jag kommit underfund med att inte ens Vanessa är perfekt, utanför tv-rutan och utan smink vill säga. Till och med jag är vacker utan spackel så jag tror jag ligger plus där. 
 
Fler pinsamheter följde mig denna dag, då jag spenderade den på manhattan, med fröken Småland. Vi slank som vanligt in på ett grön-vitt Starbucks och beställde två kaffe latte. (Jag tror verkligen jag är fast i kaffeträsket nu. Jag kallar det träsk just eftersom att träsk låter dåligt. Jag får huvudvärk så fort jag glömmer att dricka en kopp eller två."Det här är åt helvete, jag måste sluta nu på en gång, aldrig mer kaffe" sa jag till Maria och tog sedan en klunk till). Väl placerade i den grymt långa kön lägger jag märket till en mycket underlig klädsel på tjejen som står bakom mig. Jag utbrister, kanske även denna gång lite för högt, "Men vafan har hon på sig? Herregud, det ser helt gräsligt ut, titta Maria!" Marias kinder ändrar kvickt färg från normal till tomat. "Lina, de pratar danska" viskar hon till mig. Jag tittar lite besvärat tillbaka på sällskapet med underliga kläder och lyssnar försiktigt, jo visst sjutton är de danskar. Det där var glasyren på kakan, som man säger i USA (istället för att slänga sig med svenska "pricken över i"). För alla som inte förstår hela konceptet: Danskar förstår svenska mer än väl och jag sa nyss, högt och tydligt, att hon hade fruktansvärd klädstil. (Vilket hon faktiskt hade!) Här nedan kommer en riktig babe med den snyggaste outfit du kan tänka dig. Jag passar nog som brandman trots allt?