Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, så jag gör ett mellanting. Jag har hört många au-pair storys men denna slår alla med hästlängder, därför ska jag publicera den här och nu. Varning för känsliga läsare, resterande text innehåller en aning förödmjukelse av människans bästa vän. Here we go. Au-pair flickan, låt säga att hon heter Karin för att inte blotta någon, bor i ett hus i USA med en familj som äger en hund. En riktigt stor, mjuk, lurvig rackare. Familjen älskar hunden mest av allt på jorden. Enligt min mening så tror jag att alla hundägare älskar djuren lite för mänskligt ibland, (för de är trots allt djur) men det hör inte hit. Hur som helst, familjen åker på semester och Karin stannar hemma med hunden. Hunden dör, för att göra en lång historia kortare. Karin får lite smått panik och ringer familjen som sitter på andra sidan jorden för att njuta av den enda semsterveckan på året. Kaos. Familjen ber Karin att (nu börjar jag skratta för mig själv i mitt rum) stoppa ner hunden i en mycket rymlig resväska och ta den till en veterinär, som kan fastställa döden. Hade jag varit Karin hade jag vägrat, men Karin kände nog medlidande för hon stoppade hunden i en resväska och tog sig till tågstationen. Väskan var rejält tung, för hej, den var en stor lurvig död hund i den. På tåget var det crowded och Karin fick lov att ställa väskan vid de andra resväskorna. Ovanpå de andra resväskorna. En snäll(?) man frågade om hon behövde hjälp med att lyfta upp väskan och hon tackade tacksamt ja. Hon vände sig om, knappt en sekund, och när hon tittade tillbaka var både mannen och väskan med hunden borta. Den snälla mannen var inte en snäll man och han hade nyss stulit en väska med en död hund inuti. Jag kan bara föreställa mig vilken chock han fick när han öppnade väskan, sugen på lite nya fynd, och fick se att den bara innehöll en hund. Dessutom en död hund. Jag skulle kunna gissa att den mannen inte stjäl fler väskor i sina kommande dagar. Men det är bara en gissning. Jag sänder en tanke till familjen som utan förvarning förlorade hundens liv, och sedan också hundens kropp. Som jag sa, man borde gråta, men jag kan inte hålla mig för skratt. Sånt här händer ju bara på film. Jag är glad att jag inte har en hund i huset.

En lite mer uppiggande nyhet är att jag hade min första pianolektion idag. Dock baserat på "jag lär dig spela piano om jag slipper läsa min läxbok idag och du lovar att inte berätta för mamma och pappa". Jag köpte den dealen och tragglade med "En liten indianblues" hela eftermiddagen. I morgon förmiddag ska jag försöka mig på vad jag gillar bäst, självinlärning. Jag kan bättre än indianblues, jag ska fortsätta med en Talor Swift (Hey Stephen!) för att sedan kunna impa på Orup.