När jag väl har öppnat en påse skittle så är jag fast. Jag kan inte behärska mig, inte slita mig, det är galet. Jag har svårt att jämföra skittle med ett svensk godis, så ni helsvenskar kan förstå, men jag drar till med brio. Brio frukt. Fast dessa små pluttar är syrligare, fruktigare och färggladare ger dem mig en känsla av en aning barnsligt, svensk godis som jag har en stor förkärlek till. Vad jag aldrig har haft och aldrig kommer ha är en kärlek till är den kinesiska matsedeln. Det enda bra med hämtmat från Kina är lyckokakorna som ger dig några lyckonummer, och en liten rad med väl komponerade ord, när du krossar mellan fingrarna. "Arriving at one goal is the starting point to another". Jag tror jag förstår poängen - att en av mina framtidsdrömmar, det faktum att jag bor i staden som aldrig sover, inte längre är en framtid utan bara en dröm kommer ta mig så grymt mycket längre än hit. När jag når detta mål är det fortfarande bara början.

Jag sitter och skriver ett kärleksbrev nu. (Samtidigt som jag tänker på mottagaren, pratar i telefon med Maria, tittar på tv och äter skittles. Intressant kombination må jag säga). Jag är ganska bra på kärleksbrev så pojken som får brevet kommer förhoppningsvis bli glad och en aning röd om kinderna. Jag ska skriva en rad vacka ord och avsluta med att sända iväg en puss. Jag ska stoppa i några skittle också. Detta är kärlek.