Nyss hemkommen från en mycket imponerande kväll i Sleepy Hollow, staden där spökhistorien om ryttarna utan huvud började. Kind of scary, ganska ultimat mörket. Pumpor av alla dess slag på en spöklig afton. Alla sexåringar var livrädda för monster och höll mammornas händer. Alla över 40 var rädda för att snubbla över en rot i mörkret och hittade också händer att ta hjälp av. Jag saknade också en hand att hålla, men inte för att jag var sex eller 40 plus utan för att jag vill veta hur din hand känns. Jag gissar på ganska skrymplig och hård, möjligen iskall. Förlåt, men jag tror jag har ett skäl till denna gissning, för ingen sportar ostraffat, and you know it. You'r so close but still a world away. Det är ganska irriterande att mina armar inte är 6502 kilometer långa och räcker ända hem till lilla dalarna. Nu svamlar jag igen, det är för att man alltid blir så konstig i tankebanorna på kvällen. Hela känslosystemet verkar förändras a little bit, inget illa menat. Ps, det här är den bättre sorten av svammel, right? (Ni som inte vet hur man vallar skidor, på pricken perfekt, behöver inte svara!)