Jag har väntat i över ett dygn utan resultat. It is driving me crazy för mitt tålamod har aldrig varit det bästa i världen. Just i denna stund hade jag helst av allt varit i ett typiskt sverige, med snö upp över hakan. Skidor (på en skare?), myspys vid en öppen spis, ihopkrupen med filtar i en filmsoffa, norra norrland hej. Ingenting skulle kunna slå fel med rätt omständigheter, det känner jag från bottom of my heart. Tyvärr måste jag vänta i över ett år för att få uppleva denna dag. Med tanke på att dagen kanske kommer så småning om så kan jag nog hålla ut. Möjligtvis.

Idag lärde David sig att säga lövhög på svenska. Det känns som ett äkta tecken på att hösten är här nu. And mum, just like you said - the fall is amazing over here. Förtrollande. Vi krattade ihop massvis med löv och slängde oss som småungar i högarna. David är i och för sig en unge. Jag önskar att jag var en. Jag minns inte hur lätt allting var när man var liten men det var nog ganska enkelt eftersom jag inte har nått minne av något annat. Jag minns inte att jag saknade någonting alls när jag var yngre. Jag önskar inte att jag var yngre för jag gillar livet jag lever, men just nu får jag mest gilla läget, för att uttrycka mig. "Man kan inte sakna nått man aldrig haft", sa en vis man till mig idag. Jo tjena, det där är inte sant för fem öre.