Jag är fortfarande hemlös, och jag är fortfarande förbannad. Just i denna stund sitter jag i Marias säng (tack gode gud i himelen för att hon finns!) och funderar på mitt liv och min framtid. Jag blev ombedd att packa mina väskor och lämna huset tidigare idag, vilket kom som en chock, men också som en glad överraskning. Aldrig mera Chappaqua och aldrig mera helveteshuset, (tjoho!) vilket kommer resultera i en mycket lycklig tjej framöver. Eftersom att det var på kvällstid jag blev utslängd så kunde ingen i Sverige hjälpa mig, och eftersom att min ansvariga i NY inte jobbar kväll så var jag i en lite smått krisliknande situation framför mig. Jag hade inte längre en telefon och inte heller mina telefonnummerkvar. Maria körde långt över hastighetsgränserna för att rädda mig så fort som möjligt. Innan jag kvävdes i deras skitsnack och dåliga attityd. Jag grinade när jag lämnade huset, jag kommer säkerligen sakna barnen ibland, det nekar jag inte. Tårarna var helt klart glädjetårar blandat med ångest över att behöva lämna ungarna kvar hos otroligt barnsliga vuxna människor. Jag valde att inte skaka hand med föräldrarna innan jag gick, utav en enda anledning - de förtjänar inte ens min handsvett. Inte ens min svett. Inte ens. Botten var nådd. Jag har ingen aning var jag bor om två veckor och jag har ingen aning om vad jag gör tills dess. Tankarna snurrar omkring, det känns som värsta hurricanen. Jag är hemlös, arbetslös och om 14 dagar även visumlös. Orup, kanske kommer min dröm som illegal flykting äntligen att bli mer än en dröm. Om jag blir tvingad att köpa en biljett hem så kommer jag gå starkare ur detta hopplösa aupair liv. Jag kommer komma hem en aning förändrad, men bara en aning. Jag kommer hem som samma tjej som åkte, med med lite extra erfarenhet i bagaget. Egentligen vill jag inte hem, det vore förjävligt för NY är inte klar med mig än, så jag korsar alla mina fingrar och ber alla mina läsare att hålla sina tummar hårt och länge. På lördag har jag ett viktigt möte och jag ska tammefan visa vem jag är. Jag ska visa att jag inte är färdig på manhattan än. Att jag har mer att ge. Jag är en myckt stark tjej, ännu starkare nu än tidigare idag, och detta är faktiskt inte mission impossible, berättade en god vän till mig. Tack till dig som fick genomlida mina gråtattacker från andra sidan.

Lise, om du läser detta så vill jag att du ska veta att informationen ovan inte är något som familjen eller de anhöriga till familjen behöver veta. Hade jag velat vidarebeforda informationen till dem så hade jag varit smart nog att skriva på engelska från början. Tack.