Min sexåriga lillebror berättar stolt på gården för de andra ungarna att hans syster bor i NY som ligger i USA och att han har fått nya grejer därifrån. Mina (faktiskt nykomna) smilegropar visar sig på brunbrända kinder. Idag strosade jag street och avenue hela dagen. Jag vandrade omkring på broadway (min andra bästa plats efter Central park) och betedde mig som en turist på time square, för hej, det är ju ändå en av världen mest besökta platser. Det som i början utspelade sig som i en film börjar nu kännas som total verklighet. Det som jag inte har, men skulle behöva, är ett någorlunda lokalsinne. Jag fick tyvärr inte något alls, gud måste ha spenderat för lite tid på mig. För att inte deppa ihop så säger att att förhoppningsvis så spenderade han bara för mycket tid på någon annan del av mig så han inte hann med lokalsinnet. Eller så glömde han det helt enkelt. Jag åkte massvis med subway idag, precis som alla världsvana. (Eller för att norges gud kanske också glömde att tillägga lokalsinne på vissa flickor). Jag bara älskar det. Tunnelbanan. Det jag älskar ännu mer, på gott och ont, är alla uteliggare som spelar vacker musik där. På ont för att de faktiskt är fattiga uteliggare, på gott för att jag älskar stämningen när ett gäng musikanter/uteliggare kliver på min vagn och ropar "Hey, ladies and gentlemans - hope you have a great laborday, we wanna sing for you. If you like it, show it". Sen startar en trubbadur på fem unga män att sjunga i stämmor. Det var vackert och så naturligt, inga instrument at all. En av männen klappade takten, en annan knäppte fingrarna. Hela gänget dansade med i takt till musiken. De flesta passagerare gungade också med där de satt ihop klämda. Hade de inte varit så förbannat trångt hade säkert nån ställt sig upp och svängt på höfterna. En annan man klev orakad på med sin gitarr och sjöng en sång av greenday som jag känner igen. Sången riktade sig säkerligen inte till just mig, men när han med väldigt hes röst sjöng "I hope you have the time of your life" så kändes det väldigt rätt där jag satt med en vän på sidan av och en caffelatte i handen, på en subway precis under Time Square. Resten av sången (Wow, även det som ett träffsäkert skott rakt in i NY-hjärtat) lyder som följande,

"Another turning point, a fork stuck in the road.
Time grabs you by the wrist, directs you where to go.
So make the best of this test, and don't ask why.
It's not a question, but a lesson learned in time.
For what it's worth it was worth all the while.
It's something unpredictable, but in the end it's right.
I hope you had the time of your life.