Vi åker om ett fåtal minuter till ännu en för mig helt ny delstat, Connecticut. Det ska bli roligt, jag har alltid mina förväntningar och jag hoppas att Connecticut kan besvara dem. Nör vi kommer tillbaka från våran delstats-trip ska vi raka vägen till flygplatsen för att hämta upp storfrämmande från Florida, wiho. Imorgon kväll, jag längtar som en tok, blir det NYC med tjejerna jag gillar näst mest, för Orup ligger för alltid som #1. NYC är en sak om man är turist, en annan sak om man är invånare. Jag fattar fortfarande inte att jag tillhör, det är svårt att smälta. Allt är så stort. Så mycket större än Borlänge, falun, Avesta, Mora, Säter, Rättvik, Stockholm. Dessutom är läsken större. Jag höll på att spilla ut hälften på grund utav chocken, vilket kanske hade varit bra, för den var inte lagom stor. "Lagom är bäst" är ett talesätt som ännu inte tagit sig över det stora havet. 

På måndag ska jag fira min första amerikanska högtid, så kallad laborday. Jag fattar ingenting men alla verkar vara helt wind up för denna day så jag hoppas på nått grymt. Om två veckor ska jag också fira min första Judiska högtid, jag är nervös. Jag vet inte riktigt hur man firar judiska traditioner, men allt ståhej säger mig att det är viktigt att fira allt man kan fira. Jag har förhopningsvis hört talas om Rosh Hashana på en eller annan religionslektion, det kan jag inte neka, men jag kan tyvärr inte plocka fram speciellt mycket fakta om det från mitt huvud just nu. Om fru Wiklund, min religionslärare, fick höra att jag glömt bort all fakta, förutom att det motsvarar det judiska nyåret, så skulle hon säkert dra in mina betyg med basta. Jag hoppas för allt i världen att hon inte är en av mina 200 okända bloggläsare. Jag ska skriva henne ett brev och berätta om mina judiska upplevelser efter detta år. Jag svär på att det kommer bli ett väldigt långt brev, för högtiderna är många och avancerade. Jag kanske uppdaterar mitt brevskrivande och mejlar istället. Jag gillar inte dem berömda skrivkrampen som man får direkt efter sommarlovet tagit slut. Jag gissar att det är ungefär samma kramp man får om man inte varit studerande på över ett år. Det är svårt att hålla skrivstilen i trim när världen uppdaterar mig med internet och grejer. Annat var det när jag var barn, tacka vet jag 80-talet. (Även fast jag bara levde ett år under detta årtionde, haha).