Jag tror att engelskan börjar sätta sina spår i mina svenska rötter. Idag svarade jag trädgårdsmästaren med en blandfras: Thanks så mycket. Han såg fundersam ut, men jag lät honom undra. Jag har kommit på min egen teori om engelska språkets inlärning också - man går igenom några olika, och oj så konstiga, faser innan språk nummer två är fulländat. I Början blandade jag she och he hejvilt när jag pratade utan att koncentrera mig, fast jag mycket väl vet hur man använder hon och han.  I dagens läge blandar jag always och almost helt utan anledning, fast jag i många år har vetat betydelsen av de båda orden (som inte ens är lika varandra). Alltid och nästan kan göra att meningarna blir riktigt fel märker jag. Att ett ord har så stor betydelse, fyfan. Irriterande.