Pirret i magen i och med resan och flytten till andra sidan jorden har lagt sig för länge sen, den ännu konstigare känslan av att inte höra hemma börjar sakta men säkert försvinna nu. De första veckorna i mitt nya hem, i min nya stad, i mitt nya land, på min nya kontinent kände jag mig som a deer in the headlight, så att säga. Varenda människa jag mötte verkade stirra på mig som att jag inte hörde till och jag var i fokus hela tiden. Jag kände mig precis som ett rådjur i strålkastarljuset, fick panik. Jag som brukade trivas i rampljuset och kände mig bekväm i centrum av allt kände mig osäker och uttittad, det var inte lika roligt. Jag förstår hur rådjuren i mitten av vägen känner sig när strålkastaren träffar deras förvirrade ansikten. Stackars djur. Nu börjar jag hitta i området, vet vägen till Carine och Spencer, känner badvakterna vid poolen, hon på affären och mina grannar (Sams familj), språket flyter på rätt bra. (Denise du skulle vara så stolt över mig om du hade hört mig flörta med badvakten Ryan idag, haha!) Jag känner mig bekväm med det mesta, allt utom maten och matvanorna, vill säga. Bara jag lär mig vägen till Coldstone så kommer livet ordna upp sig, känner jag. Men jag saknar er (där hemma) fortfarande. Jag trodde jag hade kommit på en stategi för att inte sakna er så mycket - den jag saknade mest placerade jag en bild på, som bakgrund på min älskade dator. Den strategin var urkass, jag saknade mer än nånsin när jag tittade på ditt (eller vem det för tillfället var) söta fejs, du hajjar.

Jag spelade tennis vid sim-och tennisklubben idag, försöker uttnyttja mitt medlemsskap som jag dock inte betalar själv. Att spela tennis med en nioåring och en sexåring är hopplöst. Meningslöst. Det är synd för jag gillar att spela tennis. Jag ska försöka värva Carine eller Amanda att börja spela med mig, regelbundet. Det finns väl ingen i världen som har dött av att motionera, right? Om det finns nån så är det ganska självklart i America (herregud!)och på grund utav fetma, men jag ligger nog inte i riskzonen än på ett tag. Hur som helst så har jag ungefär 10.000 tennisbollar (38 närmare bestämt), 10.000 tennisracket och 10.000 ensamma timmar så om nån känner sig manad, ring mig. Jävla skit att Sam stack ifrån mig, flyttade till Californien. Jag slår vad om att han hade slagit mig stort varenda dag och sen ropat "I schooled you" så högt att varenda kotte i NY hörde att jag precis förlorade en tennismatch. Jag skulle ha älskat det, trots förlusterna i repeat. Nu ska jag ringa Carine och beklaga mig över att jag jobbar kväll ikväll, hell yeah. Puss.