Helt ärligt, när jag parkerade bilen utanför biblioteket idag så fångade en höstvind min klänning och jag blåste nästan omkull. En bil tutade på en flicka som vinglade ut på New Yorks gator. Eftersom det regnade skyndade jag mig, besvärad över den pinsamma händelsen, med snabba steg mot biblioteksdörren. Och in genom den. Jag han inte längre än några meter innanför entrén innan jag hamnade raklång på golvet. Jag önskar att jag hade kunnat visa er, det var för mig en hemsk syn, me ni skulle säkert gillat den. (Av erfarenhet så vet jag att alla gillar när andra gör bort sig). Jag tänkte aldrig, mitt i all pinsamhet, på att golvet var blött och halt. Därför fick genomlida ännu fler långa sekunder av pinsamhet. Jag hittade hur som helst en efterlängtad Pippi Långstrump-film. På vägen tillbaka till bilen smög jag. Var rädd för att någon skulle ha sett mig på väg in. Nu har jag tagit skydd mot regn och rusk i mitt hus, och tack och lov så lever jag än.

Jag kanske har glömt att nämna det, men snart pratar Aimee och David flytande svenska. "Tack för maten, Lina" är ett dagligt uttryck, men även "pussa tanten" och "godnatt" slinker in ibland. Jag är lite rädd att de ska lära sig så bra att de fattar allt jag säger. Ibland gillar jag att ha mina hemligheter och svenskan är ett bra hjälpmedel i denna situation.  Veckans projekt var att lära båda de svensktalane barnen att plocka in sin egen disk i diskmaskinen. För att vara ärlig så tror jag att jag har misslyckats med ett viktigt projekt för första gången i mitt liv. Hur svårt kan det vara att öppna en diskmaskin, seriusly? Amerikanska barn är för bortskämda och I can't stand it. De kommer lära sig inom några dagar, tro mig. Jag vägrar att bo med barn som lämnar sina gamla flingor i sur mjölk till mig. 
 
En sak till att rapportera. I början av min dag, precis innan biblioteksincidenten, lurade en charmig postkontorsarbetare med bred americans dialekt på mig frimärken för ett helt år fast ajg bara behövde två stycken. Grattis mormor din lyckans ost, nu blir det brevskrivning i högvarv, nästan så att du kommer drunkna i mina kråk-handstils-skrivna-brev. Egentligen vill jag inte att du ska drunkna så jag kanske borde ta det lite lungt med skrivandet ändå. Jag gillar egentligen inte att skriva brev, men jag gillar dig. Det kommer ett på posten snart, läs det med överseende för jag fick kramp i handen. Be mamma läsa om du inte kan tyda orden, hon är van, stackarn.