med stor marginal. Jag lärde mig räkna om från pounds till kilogram idag, och vågen är efter över en månad i världens cupcakes-stad fortfarande mycket positiv till min hälsosamma livsstil. Jag är en mycket nöjd flicka idag. Väger jag mer än två kilo plus (räknat från avresedatum) när Sverige börjar närma sig så ställer jag in hemresan. Jag vill inte komma till flygplatsen i Stockholm och inse att min familj inte längre känner igen mig, när jag är klädd i mitt extra hull. Förhoppningsvis slipper jag det. Eller, jag menar, jag kommer slippa det för går det över styr så stannar jag här, där alla är lika tjocka och ingen känner igen mig ändå.

Jag kom precis hem ifrån en mycket trevlig kväll, på bland annat Starbucks, med tre tjejer som jag gillar skarpt. Skarpt! Jag börjar bli riktigt duktig på norska tack vare Carine och jag vet säkert efter ikväll att mina två närmsta månader kommer bli ett par månader jag kommer minnas hela livet ut. Dessa människor är fantastiska. I helgen blir det shopping i NY, vilket jag ser fram emot. Dock har det kommit upp ett samtalsämne inom närmsta veckan, som jag hyger agg emot, nämligen hemresa, avresedatum, flygbiljetter. Flera fantastiska töser kommer inom kort lämna staterna och mig, dagarna bara rinner iväg. Jag är lyckligt lottad när jag säger att dessa töser kom till mig som på ett bananskal. Egentligen var det jag som kom till de, för deras resa började långt innan min, men det kvittar. Jag ville bara poängtera att dagen då jag följer dem till John F Kennedy för avsked kommer vara en av mina sämsta dagar under detta år. Även detta med stor marginal.

PS. De tre senaste dagarna som har varit ganska lagomvarma och som gav mig hopp om höst på ingång var fejk. Rakt igenom. En kallfront från Canada har precis svept in över NY och om två dagar är vi tillbaka i 90 grader igen, lovely. Jag börjat tröttna på solbränna och vattenflaskor nu. Som jag sa förut, fröken Amanda borde verkligen sluta kolla på väderrapporterna. Hon borde iställer börja kolla på naturprogram, så hon kan rapportera för mig när prärievargarna tänker dra vidare upp i landet. Att vakna mitt i natten av att vargarna ylar är inte allt för roligt, det gör mig nästan lite mörkrädd faktiskt. Vargarnas ylande låter en blandning av gnisslande dörrar och ett spädbarns gråt. Ibland vaknar jag upp mitt i natten och tror att jag är i en skräckfilm. Natten är så svart i USA om man jämför med natten i Sverige. Becksvart. Kolsvart. Sträcker man fram handen en meter så är det svårt att se den, det kan jag utan tvivel kalla tungt mörker. Idag är det fullmåne också, önska mig lycka till nu när John Blund ska göra sitt. Puss.