Mandatory. Mandatory. Mandatory. Jag kan inte upprepa det nog många gånger. Ett enda skäl - lunch i Central park borde vara obligatoriskt, världen över. Jag har aldrig varit med om en mysigare dag (med undantag för min 18årsdag hos mr Ekengren) och jag börjat bli riktigt flink på norska språket. Flink är förresten ett norskt ord som jag lärt mig idag. Carine, älskade flicka, tog mig på rundvandring i New Yorks uptown idag. Vi hamnade bland annat i Central park och jag vet efter idag att mycket stor del av min fritid kommer spenderas där. Hela NY i sig är egentligen ganska fantastiskt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det befinner sig fler människor på manhatta varje dag är den finns invånare i hela sverige, awesome. Med den lilla tanken i min hjärna köpte jag bakteriedödande medel på miniflaska idag, för säkerhets skull. Varenda american eller möjligen turist äger en sådan, jag ville bara känna samhörigheten. Dessutom så är svininfluensen ett populärt samtalsämne i detta land och man vill ju helst inte dö på kuppen. När jag kommer hem ska jag pressa mitt lilla ansikte mot din hals så tätt att jag får svårt att andas. Hålla kvar så länge att jag svimmar. Lukta och lukta och lukta tills jag aldrig mer vill lukta på dig. Jag saknar dig i mitt liv lika mycket som du säger att du saknar mig. Jag hoppas att du inte skämtar, kan man säga så? Jag inhandlade en parfym idag, samma parfym som du har. Jag vet inte varför men det tar mig lite närmre där du är.

Min tennis-annons har varit upplagd på bloggen i över ett dygn nu och trots det har ingen anmält sitt intresse till tennis-sällskap. Gabriel hade kanske rätt när han nämnde att jag kanske bil en tjockis och att han kanske måste bryta kontakten då, för idag råkade jag dricka några klunkar sirap när jag kom hem från min dagliga joggingrunda, och jag spelar fortfarande inte tennis regelbundet. (Kanske beror det på det svenska språket i annonsen. De flesta av mina nya vänner pratar tyvärr bara franska, spanska eller engelska. Ibland nått mitt emellan som är svårt att förstå). Jag funderade på att inte berätta siraps-incidenten för någon i hela världen, men jag kan inte låta bli att dela med mig av denna hemska stund, då jag stod och spottade sirap på köksgolvet. Jag torkade upp det sen, oroa dig inte mamma, jag sköter mig. Hur detta moment kunde komma sig vet jag inte riktigt, jag brukar inte vara så klantig. I brist på vattenflaska lånade jag en tom sirapsflaska och fyllde med vatten. Under tiden jag var ute och svettades så kylde jag vattnet som smakar klor i det gigantiska kylskåpet. Jag vet inte vem, men den som svitschade de båda sirapsflaskorna ska få stryk. Jag hoppas den jäkeln som bytte plats på flaskorna hällde vatten på sin pannkaka också. Jag hoppas att den personen också fick känna besvikelsen efter förväntningen. Jag förväntade mig iskallt vatten och absolut inte att få klunka sirap för första och sista gången i livet. I just love it. Kanske bytte nån plats på flaskorna med flit efter att första ha hällt vatten på pannkakan? Pay back time? Jag ska söka efter ett svar på sirapsproblemet, men inte ikväll. Ikväll ska jag ringa min blivande man, Öyvind. Jag hoppas att telefonpriset till norge är lagomdyrt för jag spar fortfarande mina pengar till en damcykel.