"Det är inte viktigt vart du beger dig i livet, vad du gör eller hur mycket du har. Det viktigaste är vem du har vid din sida". Jag håller delvis med. Jag hade blivit galen om jag fastnade i staden där jag växte upp, handlade mina kläder på affären som jag kan hitta rätt saker i med förbundna ögon, och lagade mat till min medelmåttiga man som jag var medelmåttigt kär i, han jobbade på bruket med sin medelmåttiga inkomst. Jag hade drömmar som var för stora för Borlänge och jag behövde ge dem en chans. Jag är glad över att vara "hon som lämnade stan" i dalafolkets ögon och ord. Jag kommer tacka mig själv om 20 år när jag inser att jag, jämfört mot många andra, har en historia att berätta på återträffen med gamla högstadieklasskompisar.