Idag, som många andra dagar, vaknade jag utav att en liten kille stoppade in sina små och iskalla fötter under mitt täcke. Idag var jag på det bästa humöret jag kan tänka mig så jag lät honom hållas även fast jag inte gillar kalla fötter mot min varma mage, när jag blev väckt kl sju fastän jag tänkte sova mycket längre en söndagmorgon. Han charmade in sig med ett "Oh, every time i sniff your skinn you smell soooo yummie. I love it" och jag delade med mig av min powerblanket. Helhjärtat.

Som ni märker ligger jag inte på en kritvit sand på Long Island just nu. Om jag förklarar varför kommer jag bli mer förbannad än jag redan är. Jag hatar när folk inte kan hålla sig till sina ord och jag fattar inte varför inte andra kan försöka vara lite spontana någon gång sådär ibland. Vad är problemet med att älska äventyr och spontanresor, undrar jag. På tal om spontanresor, den här natten var en av de bättre. Ganska otrolig, tack. (Det där kan misstolkas, så snälla misstolka inte). Jag har stött på många sammanträffanden under de senaste 11 timmarna, jag sitter och ler för mig själv, trots att jag fortfarande är förbannad över inställning av Long Island.

Istället för att rabbla upp alla saker jag hatar skulle jag vilja börja med att säga att jag älskar Joe-trosor. Jag shoppade lite mer igår, ingen blir förvånad. (Dock införskaffade jag aldrig highheels i alla färger, det är inte jag!) Usch var jag känner mig tråkig när jag skriver om mina inköp, fyfan. Jag förstår mig inte på modebloggar, jag tänker lägga ner allt som innehåller kläder, det är inte ens kul. De sista bilderna på mina inköp kommer strax, i framtiden får ni fantisera själva. Det är bra att ha en bra fantasi. Har ni det inte får ni träna upp den.

Medan jag ändå pratar om min shoppingdag måste jag berätta om ett butiksbiträde på Victoria Secret som blev helt tomatröd i ansiktet när jag med bestämda steg skyndade fram till kassan med underkläder som jag tänkte köpa. Med tanke på hans ansiktsuttryck måste han varit nyanställd eller prao-elev. Grabbar som jobbar i en victoria secret butik borde väl vara vana med 20 åringar, alltså jämngamla flickor, som kommer och köper trosor, inte sant? Hur som helst, han blev helt ställd. Jag kunde åter igen glänsa med min engelska, för hans blev knagglig och fel på grund utav mina normal-stora trosor. Vi snackar inte snören eller genomskinligt, det var sånna där lagomstora som fortfarande är väldigt snygga. Jag tror ni förstår. Precis efter att betalat och vänt på klacken började han prata igen. "Where are you from?"  Sverige, svarade jag, nöjd med mina rosarandiga påsar innehållande trosor inslagna i silkespapper hängande från alla händer jag har. "You have a very cute accent". Jotack, du är ganska söt du också, men du borde träna på ditt pokerface. Genom en bok jag nyss läst lärde jag mig hur en självsäker tjej tar emot en komplimang så jag svarade bara tack och gav honom ett leende. Det är så enkelt. Och det är så otroligt fjantigt när man börjar bortförklara sig efter en komplimang, medan man besvärat skruvar på sig lite rastlöst. Exempel: Wow, vilken snygg tröja, vad har du köpt den? - Äh, jag vet inte, jag gillar den inte alls, du ser den här detaljen, inte min grej, jag tror till och med att den är från H&M eller nått. Jävla skitsnack. Köpte du den så gillade du den, inga fjant-ursäkter tack. Var lite tuff förfan, våga visa vem du är. Det är nog ett av mina nya motton. Nu ska jag på picknick i Central Park med 8 vackra tjejer och 4 någotsånär snygga pojkar. Hej.