Ikväll sitter jag i mitt rum i New York och tittar ut över staden. Nyss somnade jag i Davis säng, när jag lät honom somna på min arm. Vi (amerikanerna och jag) kallar det snuggle. Medan jag låg helt klarvaken brevid en så gott som livlös pojk och armen värkte kom jag att tänka på tiden för länge sen. Vi snackar fem år tillbaka i tiden. 2004. Min största, första kärlek. 15 år. Snuggle. (Oj, hela detta ögonblick ger mig massvis med minnen. Den unga pojk som brukade sova tätt intill är inte längre en pojk utan en man. Det känns lite konstigt att tänka på att 15åringen jag kände så väl numera är lika vuxen som mig! Wow). Jag var alltid så förundrad över att han alltid kunde säga till precis innan jag var påväg att somna. Precis i det där mellanläget då man varken sover eller är vaken kunde han pussa mig på pannan och säga "Lina, jag vet att du kommer somna nu, så godnatt". Jag ryckte alltid till av förvåning, hur kunde han veta? Jag hade faktiskt blundat och struntat i filmen som rullade i flera tiotals minuter. Ändå visste han precis att om några sekunder sover jag. En dag, när jag bad och bad och bad, avslöjade han knepet. Kroppen blir tyngre när du somnar. Idag, next to David, förstod jag det hela som förut verkat så bortom molnen. Jag skulle ha kunnat sagt till honom att "Hey, your promised me that you not gonna sleep", precis när han somnade. Han blev lika tung som en hösäck, om inte tyngre. Jag vet inte ens hur mycket en hösäck väger. Speciellt inte i pounds.