Jag har drabbats av det så välkända kaffesyndromet. Ni känner säkerligen igen det. Har man missat avfarten till starbucks får man ont i huvudet inom kort. (Huvudvärken är idioti och inbillning säger alla, men jag vet inte riktigt). Man gör nästan vad som helst för en kopp. Det spelar ingen roll om det är alldeles för starkt, om mjölken är slut eller om man råkade hitta en bortglömd mugg från frukosten som självklart redan är iskall. Man sörplar i sig vad som helst. Det är som ett träsk som är svårt att ta sig ur. I början av mitt storstadsliv var det en social grej, ett mysigt ställe, ett tidsfördriv. Sju veckor senare inser jag sanningen. Fällan. Jag minns när mammas bryggare var på vift och hon ringde mig för att fråga om det var oförskämt eller bara normalt att smyga över till grannen och be om en kopp. Kaffefällan, även där. Jag måste bli av med detta syndrom snarast, annars kommer jag få ett problem med att bli av med vikten senare i år. http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5788247.ab Tack för artikeln Isabelle, tack för att du tänker på min framtid snuttan. Jag hoppas du har det bra i soliga Californien. Jag kommer snart och hälsa på, älskade Bellabu.