Long beach. Tro det eller ej men we made it. Jag har haft den mest underbara dagen idag. Att säga tack för fin vänskap och en fin dag vore inte tillräckligt bra. Jag vet inte alls vad som gjorde att knasbollarna jag känner ändrade sig, men strax efter att jag klivit upp ur sängen blev jag hämtad av fröken sydafrika. Med en GPS som blinkade "low battery" från första minuten tog vi oss genom NYC och tillslut hade vi lyckats fånga upp ett riktigt härligt gäng pojkar och flickor. Jag är glad att Sydafrika har en stor bil med många platser. Bilen rymde även många skratt. Jag har inte skrattat så mycket som jag gjorde idag på flera veckor, wow. Jag fick till och med huvudvärk av skrattet. Kanske var det syrebrist. Jag andas inte medan jag skrattar. Det gör kanske ingen. Eftersom vi plockade upp åtta helkul typer idag blev det som en liten roadtrip. Alla håller med mig när jag säger att bilresan var bland det roligaste. Jag har filmer och jag ska visa er hur vi rockade i mellansätet och i baksätet. Det roligaste var kanske ändå när Maria plötsligt, kanske lite för lungt med tanke på situationen, berättade för Amor att hon körde i på fel sida av vägen. (Amor är från Sydafrika och alltså van med vänstertrafik!) Maria: Du, Amor, du kör på fel sida av vägen, du måste köra på höger sida, inte i motsatt riktning. Amor, också alldeles för lugn - "Opps, förlåt flickor, ibland blir det bara fel, ni vet, jag är inte van med detta". Nejtack, vi ser det. Jag blev lite orolig där ett tag. Skulle vi överleva eller inte, det var frågan. Jag tror Sandra ställde sig samma fråga för hon frågade "Har den här bilen airbag?" precis efter en nära-på-döden-sväng. Sonja svarade "Jag hoppas det", med en röst blandad av oro och ironi. Det hela var ganska ironiskt faktiskt. Varför lät vi den enda som har afrikanskt körkort vara dagens förare? I really dont know, men hade jag chansen igen skulle inte för allt i världen ta den.

Hur som helst så hamnade vi tillslut på Long Island, det vackraste stället jag någonsin sett. Vi slog och ner på long beach och där blev vi fast. Hade det inte varit för ansvaret vi alla måste ta, även jag, hade jag förmodligen varit kvar där än. Kritvita stränder, surfingvågor, krabbor som bet mig i fötterna och nöp mig i tårna. Frisbee, softboll. Pizza med krisp, kanske eftersom den innehöll ett sting av sand efter min hjulning. Kallsupar, krabbfiske. Tidvatten som fyllde Thomas skor inklusive strumpor.  Solsken och lukten av hav. Just can get enough.

Nu har jag sand överallt. I hela min väska och i hela min säng, men jag kan leva det det. Mellan tårna också, vilket är ganska vanligt. I hårbotten är mindre vanligt men med tanke på att jag stod på huvudet i sanden så är det förståeligt. I trosorna. Jag har ingen aning om hur sanden tog sig in under bikinin. Eller jo, det har jag nog om jag börjar spekulera i det hela. Jag rullade runt och letade efter vackra snäckor på alla fyra. Jag vet, jag är 20 år och att plocka snäckor är fortfarande det bästa jag vet. När jag ser en strand med snäckor blir jag nio år igen. Jag bara älskar stränder som innehåller snäckor. De stränder som saknar snäckor är ungefär lika kul som en sandlåda mellan vinbärsbuskarna på bakgården i småland. Den som inte erkänner att snäckplockning är mysigt har aldrig plockat snäckor med mig. Jag är en mysig tjej, men jag kan slå vad om att det inte kommer bli mysigt att sova i en sandsäng inatt. Jag gruvar mig. Dessutom gruvar jag mig för hela sovprocessen idag. Vi stannade på starbucks i skymningen, någonstans mellan Staten Island och mitt hus. Allt för mycket kaffe latte och jag kan verkligen visa mig förtjänt av mitt nya namn, miss speedo. Härmed skickar jag en puss över Atlanten. Puss.