Och jag vill uppdatera det senaste inlägget. Aimee är hemma. Det där jag sa tidigare, att jag tyckte mest synd om mig själv när jag skulle missa skolan på grund utav Aimees brytna ben, forget about it. Hon ser förfärlig ut, hemkommen efter 7 timmar på akutmottagningen. Med ett gips som är större än henne själv (nästan), liknar hon en mumie, min stackars lilla flicka. Vid höften nånstans börjar gipset och den enda del av hennes vänstra ben som är synlig för allmänheten under sex veckor är en stortå som sticker ut på andra sidan ett gigantiskt, vitt, tungt gips. Förhoppningsvis kan aktiviteter som filmtittning på en soffa hjälpa, men med tanke på hur illa benet var brytet kanske det blir operation därefter. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hon ramlade på en sparkcykel och helvetet har börjat. Toby ringde för att meddela att hon fanns där om vi behövde hjälp med någonting, nu när tillvaron blev lite ur balans. Jen svarade "Ja, vi förstås behöver nån som bär henne fram och tillbaka till toaletten varje dag i sex veckor, är det för mycket begärt?"  Med tanke på att hon inte kan sitta på toalettstolen själv, utan att man måste balansera henne på kanten medan hon utför sina behov, så tackade även en kär vän nej. Jag har ingen aning om hur dessa sex veckor kommer sluta, jag måste få sova på saken. En sak som jag är hundra procentigt säker på är att skolbussen kommer få ett problem när Aimee ska ta sig upp för trapporna. Godnatt