Maten smakar alltid bäst om någon annan än du själv har lagat den, det är fakta. Hade det varit någon annan är jag själv som åt den så hade jag säkert fått högsta betyg. Nu sjönk den från en tia till en åtta. För övrigt är jag ganska nöjd med min sescarsallad innehållande pastrami och sparris som jag strax ska avnjuta. Den som översätter pastrami till svenska får en dollar. Det vore bra om jag vet vad jag äter även om jag inte tänker sluta äta det när jag inser att pastrami (möjligtvis) har ett vidigt svenskt namn. Jag vet inte riktigt om min egen blandning av sallad kan kallas sescar längre, men jag gillar den starkt. Vad jag minns fanns varken paprika eller sparris i favoritsalladen från Kalamata salladsbar (som jag beställde var och varannan dag med min sångfågel Orup!) , men minnet kanske inte heller är min starkaste sida. Det jag minns från Falun och denna sommar är att jag aldrig tidigare i hela mitt liv mått så bra! Att Mandy fanns vid min sida i ett hopptorn nästan varje natt kommer jag heller aldrig glömma. Att jag lärde mig att aldrig känna på vattnet innan jag slänger mig i från bryggan. Att jag faktiskt inte blickade tillbaka, på det jag en gång hade, en enda gång. Levde livet till max, töjde alla gränser, gasade mot granten, ökade i kurvan och gav lite till om vägen kändes hal. Jag skänker det en liten tår nu, för jag saknar det (även om jag är en storstadstjej nu, och även om jag älskar NY med hela mitt hjärta) förbannat mycket när jag tänker efter.

Idag när jag tog min dagliga joggingrunda (Hej, jag sprang hela varvet utan att stanna för första gången!) kom jag på att samtidigt som jag skaffade mig en god vana (hälsotänkande) drog jag på mig en dålig ovana, vilken jag nämner vid namn "glömde-att-stretcha-idag-igen". Att få lika stela muskler som vanligt folk känns inte riktigt som rätt spår för mig. Jag fasar att tappa ballerina-vigheten som jag byggt upp på RG's dansstudio i Sverige under bra många fler år än jag tänkte från början. Jag minns så väl den dagen då en mycket ung och ännu mycket blygare flicka klev in i bystugan i utkanten av Borlänge och tog sina första danssteg. Det tog mig långt, jag är dansens värld evigt tacksam. Från och med idag ska jag börja jobba på stretchen. Och på mini-gymmet i källaren. Det är alltid ett bra sällskap, som dessutom säger peppande ord emellanåt. "Great workout", "Stay focused on your goals" och "You are doing great". Även fast jag vet att maskinen säger samma sak till alla, de som gör ett dåligt jobb också, så får det mig att kämpa lite extra i förhoppning om att den ska kläcka ur sig en mening som jag inte redan hört. Nej, jag menar en mening som jag inte redan kan uttala baklänges på amerikanska. Den tjatar faktiskt.