Jag hade en ganska underhållande flygresa på 14 timmar, från New York till Arlanda. Tiden runtomkring flygresan var också underhållande. Jag började med att nästan missa bussen i New Jersey, och fick pussa barnen hejdå i farten. Illa. Noah ropade "Lina, hurry up, you have to get on the bus, hurry Lina, the bus is leaving, you'r always late Lina, get on the bus, hurry". Han fick en puss och blev nöjd, fastän han hade en ledsen liten pojke bakom sitt leende och sin oro att jag skulle missa bussen och därmed planet. Autumn grät och snyftade värre än någonsin. "Im gonna miss you, don't leave, I don't want you to leave, I'd like to go to Sweden with you, please don't leave Lina". Jag grät hela vägen in till NYC, och människor runtomkring mig frågade om jag behövde hjälp. "Stanna bussen och ta mig tillbaka, det skulle hjälpa, ditt pucko" tänkte jag för mig själv. Jag snyftade artigt fram ett "No thank you, I'm fine", men det syndes tydligt att jag inte var det minsta okej. Jag vinkade in en gul taxi väl framme på stationen och han tog snabbt order. Terminal seven, John F kennedy airport, please. "Yes mam". Efter en timme var jag framme på flygplatsen och jag fick vänta i fyra timmar innan jag ens kunde checka in mina väskor. Dessutom snodde taxichaffisen mitt världsfina genomskinliga paraply! Jävla skit. Jag var irriterad ända tills jag kom hem och hade glömt bort det. "Lina, se till att vara i tid på flygplatsen, kom inte försent" tjatade mamma, och ja, jag var den första att checka in mina två (tyvärr överviktiga) väskor. Jag boardade först också, med tanke på min tidiga ankomst. Påväg till Island, där jag mellanlandade, fick jag ett erbjudande av en engelsman att gå med i "tiotusen-meters-klubben". Oroa er inte, jag tackade artigt men bestämt nej till ett fint erbjudande av en fin affärsman i 25års åldern. Från Island till Sverige sov jag hela vägen. Precis när jag kliver ut ur flygplanet och möts av kungen och drottningens falska leende ringer pappa. "Välkommen hem min dotter". Han följde som anat mitt flyg på internet, och visste precis när jag landade, tio minuter försenad, på svensk mark. Jag var glad över att vara hemma och orolig över att Orup skulle ha glömt bort mig.

Sen kom hon. Orup. Mandy. Kvinnan. Myten. Legenden. Hon skiner alltid av liv liv liv. Hon är fri fri fri, har massor av tid. Det glädjer mig. Att hon sa "Lina, jag glömde bort vart jag ställde bilen" glädjer mig också. Hon är exakt samma tjej som när jag åkte. Vi letade efter bilen i cirkus en timme, innan vi hittade den, hundra miljoner meter ifrån den närmsta parkeringsplatsen, den parkeringplatsen som smarta människor skulle ha valt. Jag har aldrig sagt att hon är smart, och kommer förmodligen aldrig säga heller. Men jag gillar henne. Efter en lång biljakt märker hon att hennes bankkort inte fungerar i parkerigsautomaten, och vi kan inte betala fös oss, vilket betyder att vi är inspärrade på en av arlandas flygplatser. Love it. Vi letade igenom hela flygplatsen för att få lite hjälp, och Mandy var förbannad, fastän jag var den som borde tappat tålamodet med tanke på de senaste dygnets timmar av sömn. Någonting säger mig att Orup var så spänd över att träffa mig att hon inte heller sov de denaste dygnet. Jag har nog rätt, för det brukar jag ha när det gäller henne. Tillslut kom vi ut, och sen körde vi vilse på E4an. Som sagt, hon är inte den klokaste jag känner. När jag satt i bilen och nästintill inte visste vart jag skulle ta vägen, på grund utav lyckan, slog mig tanken: det är just det här jag har saknat när jag varit utan mandy. Kaos. Jag har saknat att någon tappar bort bilen på parkeringsplatsen och jag har saknat att någon inte tar reda på informationen om betalsätt innan hon parkerar. Jag har saknat att någon är lika virrig som jag själv, och dessutom kör fel på en jättestor och VÄLSKYLTAD europaväg. Orup, ingen höjer taket lika lätt som du.

Inatt satt jag hemma hos henne igen. Vi gjorde det jag gillar allra bäst: ingenting alls. Vi lät tiden passera, medan vi gjorde så gott som ingenting. Det är konstigt hur jag gillar att göra ingenting hemma hos henne, eftersom jag annars är väldigt rastlös. Tillsammans med Orup känns livet ganska lätt, fastän det är ett virrvarr och paniken smyger sig på. Efter några timmar av ingenting och en hög dos skratt kände vi att det var dags för förändring. "Ska jag klippa dig, och du klipper mig?" frågar hon. Jo, ja, men visst, kul, svarar jag mellan några rader i 'tusen och en natt' på singstar. Hon hämtar saxen. "Finns i mina drömmar, är det en frisörsax?, tusen och en natt" prat/sjunger jag. "Nej, men den är ganska bra" svarar hon. "Tror jag iallafall" tillägger hon och visar upp saxen som ser ut som en papperssax från en bokhandel. Runt midnatt en fredagskväll hugger vi tag i saxen i köket, och skrattar oss igenom en helt ny upplevelse - klippa hår på varandra utan den minsta kunskap inom ämnet. En halvtimme efter start sitter jag framför spegeln och beskådar min nya frisyr. En medellång page. Säkerligen lite knölig och skev, men med lite tillgjort knullrufs och hårskum ser man inte så noga vart det brister i kunskaperna. Jag är rätt nöjd, eller faktiskt riktigt nöjd. Det är precis dessa galenskaper jag har saknat när jag inte haf haft Orup vid min sida. Precis dessa idiotier. Nu ska vi hit the road för att välkomna Gävle i våra hjärtan. So long for now, mina vänner. Ovänner också. Puss.