I really did. But now I can start to make it better. Jag sitter med en kopp kaffe i handen i min lillebrors rum i staden där jag växte upp och skriver en uppdatering i min blogg, bara för att lugna min pappas ivriga läsa-blogg-nerver. (Snart ska jag börja blogga på allvar igen, men min egen älskade dator är på lagning nu, efter mina oväntade virusattacker och porrinvasioner). Två veckor av tumult och förvirring har passerat och precis som alltid kommer lugnet efter stormen. Jag skulle vilja kalla det minst sagt lägligt, för förvirringen och ovissheten var ingenting jag höll varmt om hjärtat. Inte alls. Struktur är min livsstil, även om spontaniteten ibland överväger och försummar strukturen för ett ögonblick. Imorgon ska jag på fyra olika lägenhetsvisningar och hoppas på att någon av dem håller måtten. Jag är smått förvånad över vetskapen av att jag snart äger 88 kvadratmeter i centrala Falu stad. Samtidigt känns det bra. Som ett steg fram i livet. Samboavtal, hej. Jag kan inte lova att jag sitter kvar i Falun om ett halvår eller ens i vår, men jag gör mitt bästa för att inte hamna i rastlösheten som framkallar flyttpaniken. Falun är fint och jag gillar mitt umgänge (a lot!) där jag befinner mig i livet just nu. Jag har precis tagit mig an en hel del anställningsintervjuer och inom kort delar jag ut 10% rabatt till nära och kära som besöker favoritfiket kupolen. Galet och ännu mer galet. Samtidigt tryggt. Snart rullar pengarna in och dessutom dricker jag gratis kaffe from now on, på ett av världens bästa stället. Mitt och Isabelles hak. Min arbetsplats. Wayne's coffée.

Igår infann jag mig i Svedens ridhus mest hela dagen. Filip har en dold talang som jag precis har hittat, och oj, den mannen kan tala med hästar. Jag är minst sagt imponerad. Jag stod med öppen mun och vrålglodde på en snygging in ridbyxor hela eftermiddagen, där han flög över hinder efter hinder lätt som en vind. Hade det funnis en lågstadieelev i ridhuset igår hade denna säkert vräkt ur sig nått i likhet med "har du ätit glosoppa eller?", för jag glodde och glodde och glodde, tills ögonen trillade ur och landade i sanden. För det första känner jag ingen mer pojk som delar morätter broderligt med hästar i stallet, och för det andra är Filips ridbyxor urläckra, haha. Och ja, visst har grabben talang. Jag, Lina Ulrika, har däremot ingen talang vad gäller skötsel av hästar. Jag nyser bara mest hela tiden. Jag var alltid avundsjuk som liten flicka, över att alla utom jag tog ridlektioner varje onsdag. När Filip lurade in mig i stallet och lät mig mocka bajs skrattade jag lite retligt för mig själv, med tanken "Haha, rätt åt er alla som var stolta hästtjejer, ni som fick mocka hästbajs i stallet varje onsdag medan jag löpte häck och sprang stafett i en gympasal, haha!" Jag har träningsvärk i min högerarm idag, för hästbajs är kind of tungt, och Filip vägrade hjälpa till, till en början. Trots latmaskfasoner från pojkarnas håll, en mycket mysig och uppskattad dag. Ridning kanske inte är så underskattat ändå. Det är för bövelen mysigt med frusna fingrar, hästlukt och ridhus. Jag erkänner: urmysigt.