Baby, baby, baby. Alla mina hjärtan's dag. Mammas dag. Pappas dag. Åsas dag. Mormor och morfars dag. Alla mina syskons dag. Farfars dag. Mosters dag. Noels dag. Carolines dag. Marias dag. Isabelles dag. Hela familjen Wolfsens dag (åh, jag älskar familjens knattar, yes I do!) Rasmus (chip's) dag. Helens dag. Gabriels dag. Filips dag. Mimmis dag. Annas dag. Jag kan inte fortsätta i evigheternas evighet för jag samlar inte på människor jag älskar, men listan kan trots det bli mycket mycket längre än vad jag orkar med denna trötta men stämningsfulla morgon.

Jag genomlever min alla hjärtans dag i år. Jag firar den inte, för det känns just surreal. Jag lever mig igenom dagen, men en kär vän, en underbar frukost, en sväng ner på Caféet, för att till jobbet vidare vandra. Jag extraknäcker (det borde kallas så när man sliter som ett djur för minimala pengasummor!) på Falu kommun, och kommer med andra ord tillbringa min eftermiddag med många fler än jag anat. Gärd, Britt, Tage, Sigurd, Alvar, Lisa, you name it. 20åriga Andreas kommer nog dock toppa listan idag (om Caroline inte räknas!) med tanke på sin ålder och sitt otroliga människokännande. Stor eloge till min jobbarkompis Andreas som räddade mig igår, när dagen höll på bli totalt förstörd och sluta i både chock och kaos. Nu höjer mandy musiken i köket där hon för ovanlighetens skull står och stökar, vilket betyder "jag har tråkigt och om du hör musiken kommer du förmodligen upp till mig och äte frukost". Jag ska lyda, för magen kurrar. Högt.