En kär vän sa ganska nyligen till mig att "alla längtar någon annan stans", och med lite eftertanke tror jag att han har helt rätt när han uttrycker sig på det viset. Jag landade i Sverige för ungefär exakt två veckor sedan idag, efter ett halvår av besvikelser och helt totalt underbara upplevelser, men hopp om att jag visste vart jag var påväg. Jag visste nästan helt klart att måndagen skulle spenderas i skolan, och jag visste med ännu större säkerhet att jag hade den närmsta framtiden utstakad och klar. Idag, när jag sitter i min absolut bästa kompis rum på en gata i Falun, ser jag sanningen i vitögat - jag har ingen aning om vart jag är påväg längre. Jag kom aldrig till skolan den där måndagen i januari, nej. Jag låg i min tills-vidare-säng som är tills-vidare-placerad i min lillebrors sovrum och njöt utav en 40 gradig feber. En vecka. En hel jävla vecka. Sveriges vackra landskap var kallt, i klarspråk även kallat freezing, och min feberfrossa gjorde inte saken bättre. I många långa dagar sov sov sov jag, utan att reagera på att dagarna rullade på. Vips så var det fredag igen och jag var totalt lost i mitt eget liv. Alla mina mål med livet hade sakta men säkert tonat bort, och än har jag inte byggt upp dem igen.

Arbetslös och nästintill hemlös (igen) gör att jag svävar omkring i en orosdimma, fastän jag borde glädjas åt att vara hemma igen, runtomkring folk jag älskar och tillsammans med folk som jag har saknat. När jag tänker efter känner jag en ånger. Jag känner att två veckors semester i Sverige hade varit nog, för att lugna mina sakna-vener. Jag saknar Wolfsen's så jag spyr. Inte ordagrant, men nära. Jag har äldrig förut saknat människor på samma sätt som sedan jag åkte ifrån dem. Jag skulle kunna döda för en returbiljett till New York med nästa flyg. Ordagrant.