Om 12 timmar lämnar jag och mina överviktiga väskor New Jersey. Om 15 timmar sitter jag i taxin som ska ta mig till John F. Kennedy flygplats. Kanske är det sista gången på väldigt länge som jag åker en klassisk gul NYC taxi. Om 17 timmar har mina väskor checkat in och om 18 timmar springer jag förmodligen som en virrir höna runt på en av världens största flygplatser, i hopp om att hitta gate 7. Om 19 timmar är det boarding och jag kommer säkerligen ha hittat min gate, precis i rättan tid. Om 20 timmar lyfter planet och om 30 timmar befinner jag och alla andra mellanlandare sig på Island. Om 34 timmar landar jag på arlanda i stockholm, och plockar utan större bekymmer ut mina väskor på ett rullande band strax därefter. Om det går smidigt genom trafiken sitter jag i min pappas kök inom 38 timmar och i mammas kök inom 40. Det är galet svårt att förstå att jag åter igen, om mindre än två dygn, står på svensk mark igen. Att jag har lämnat au-pair och NY bakom mig. Att jag siktar framåt och ser nya mål. För sex månader sedan trodde jag inte att jag var "tjejen som inte pallade mer", men idag känns det bra att säga "Jag vinner inte alltid, men jag förlorar aldrig". Att åka hem känns, trots sepatarionsångest, inte som något dåligt val i livet, tvärt om. Jag väljer mina krig och jag vill inte kriga för närheten till dem jag älskar längre. Baby, I'm done. I had my run. I'm coming back home. Nu ska jag klä av mig naken och packa ner mitt sista ombyte kläder, sen är jag redo att hit the road.

Innan jag somnar den sista natten i NJ vill jag påminna min kära vän Orup om tiden. 11.40, för i helvete. Inte en minut senare. För att försäkra mig själv och min familj om att jag faktiskt tar mig hem: Fredag Mandy, fredag! Glöm inte att hämta mig på flygplatsen, snälla rara. Jag pallar inte att gå hem, efter 14 timmar på ett flyg. Glöm inte heller knäckebrödet som du har lovat. För er andra, som är intresserade av min överlevnad och status - på lufthansas hemsida kan man följa mitt flyg, in i minsta detalj. Vilken tid vi lyfte, vilken hastighet vi rusar fram i, hur lång förseningen kan tänka sig bli, om bagaget är på ingång i väntsalarna och vart i världen jag befinner mig just den sekunden. Dagens teknig, oh my god. Jag är lika säker som jorden är rund att min pappa redan signat up sitt eget konto för att även komma åt extrainformationen, så som om vilken mat som serveras och vilka filmer passagerarna får välja bland. Det är min pappa, upp i dagen. Rätta mig om jag har fel.