Denna lördag spenderades i NYC (New York city), med ett mycket gott men udda sällskap. Grytan och Chip var självklart representanterna ifrån vårat älskade Jersey, medan Maria och Stina visade vad New York state hade att komma med. En hel del finns att hämta där, det kan ni slå er i backen på. Vilka brudar. När jag vandrade runt på manhattan i 14 grader plus, solsken, och med världens bästa sällskap hack i häl (eftersom jag alltid pinnar på genom avenyerna kvickast) slog mig tanken - det är min sista helg i USA (för denna gång, tack och hej). Om några dagar flyger jag hem till Sverige och det kommer inte hända igen att vi fem går tillsammans över time sqquare, i samma förhållanden som idag. Förmodligen kommer jag träffa dem alla igen, men förmodligen kommer vi inte varndra över manhattan nästa gång. Förmodligen kommer heller inte alla fem närvara nästa gång. Jag har hört att man får dåligt med tid och prioriterar annat änm sig själv när man blir gammal, och det gör mig orolig. Det var med blandade känslor och en hel del tårar jag idag vinkade hejdå till en tjej från smålands sköna land, som under detta år kommit att betyda väldigt mycket för mig, och helt enkelt satt sina spår. Tårarna avslöjade att spåren sitter alldeles för djupt i hjärta och skäl. Herre min gud så jag kommer sakna fröken Gandskog! (Jag mår illa när jag tänker på det, usch och fy!)

Grytan upplevde sin första lördag i New York. Jag min sista. Detta skulle firas. Eftersom min absolut nyaste vän, Gry, är ett filmfreak och en aning galen valde hon på eget bevåg kvällens restaurang. Planet Hollywood. Att jag lät henne välja är inget jag ångrar. På planet hollywood fanns den äkta rekvisitan och kläderna från många och oförglömliga filmer och skådeslepare. Att vi satt brevid rekvisitn från titanic-inspelningen kan inte ha varit en slump, nejnej. En favoritfilm ända sedan jag faktiskt tjyvtittade på den som 10 åring hemma hos en barndomskompis, trots mammas förbud mot "sådana läskiga filmer som titanic!". (Förlåt mamma. Den enda förklaringen är "ung och dum". Du får vara glad över att jag inte var ung och dum nog att tjyvdricka alkohol eller rökta cigg genom min uppväxt istället. Nej du ska nog vara väldigt glad att det bara handlade om en tjyvtittad film, om jag tänker efter!) Efter lite (väldigt väldigt väldigt lite från min sida!) shopping och många vandrade avenyer visade de vanliga "dags-att-åka-hem-tecknet" sig - fötterna värkte och skrattattackerna gick inte längre att hejda.

På vägen hem i bussen fick jag och Gry en tillsägelse av damen bakom att "lower our voices" och plötsligt tänker man "Vad hände, vart i processen gick det helt fel med oss, varför är inte vi två svenska flickor tillbakadragna och tysta så som man sägs vara?" Eftersom en ung och klok man jag känner har lärt mig inse och acceptera mina brister (så som att prata en hel del mer än jag behöver och på tok för högt) tog jag åt mig kritiken och gjorde det jag blev tillsagt. Talade med lågmäld röst i en kvart, tills bussen svängde in vid våran busstopp. Under vår två minuter långa promenad mellan bussen och huset upptäcker jag att husnyckel ligger i fel jacka och att vi är utelåsta, mitt i natten. Den enda gången någonsin som Brad har sagt åt mig att han lägger sig tidigt för att sova ut, den gången glömmer jag nycklarna och får fasa för att ringa och väcka honom för att över huvud taget komma in i huset. I två långa minuter grubblade jag och Grytan över olika lösningar, (ringa och väcka Brad på hans telefon, ringa Natalie istället, bryta oss in, ringa på dörrrklockan) och kom fram till att inbrott i vårat eget hus inte hade varit ett smart drag och att lösningen fanns i telefonsamtalet till familjen som låg och sov inne i huset.Jg skämdes (eller visste att jag inom kort skulle få göra det iallafall) och hoppades innerligt att någon skulle sitta vaken i tv-soffan när vi kom hem. "Snälla Brad, sov inte. Snälla var vaken. Snälla, säg att du har inte somnat än". Mycket riktigt går önskan i uppfyllelse om man verkligen förtjänar det, för genom fönstret på dörren ser jag Brad sitta i soffan framför TV'n. Lättad men fortfarande med skamsel över att ha glömt nycklarna hemmaknackar jag lite försiktigt på dörren. Brad lunkar dit, tittar på mig med en underlig och lite finurlig blick och vistar ohörbart genom rutan "Lina, det är redan upplåst". Sen skrattar han. I die. Den lilla pinsamma stunden hade kunna skippats och jag hade inte ens behövt erkännt min slarvighet för honom om jag hade varit lite mer uppmärksam på att dörren inte ens var låst när jag knackade på för dörröppning i brist på minne. What a day. Wow.