Idag kände jag mig otroligt rastlös och efter att ha promenerat runt i central park helt alléna hela förmiddagen (men en kopp kaffe i handen, och bara var sådär allmänt sofistikerad) var jag fortfarande inte nöjd och bestömde mig för att ta en till promenad, denna gången i New Jersey. Jag önskar såhär i efterhand att jag hade stannat på mitt rum resten av dagen, för här kommer en historia om en bilolycka, som jag orsakade nyss. Med oflit.

Jag kom gående med dagens tredje kopp kaffe (illa illa, gula tänder på ingång!) i Montclairs lilla towncenter. Jag hade min snyggaste trendcoat på mig, men eftersom jag fastnade i en bildörr med fickan igår så är den inte lycka snygg längre. Jag hade en konstnärsbasker och snygga skinnhanskar på mig också. Lagomt gullig, riktigt kall. Iskall faktiskt. Hur som helst, jag strosade runt med min kopp, följde trottoaren där den svängde, och funderade inte så mycket på vart fötterna tog mig. Tankarna var många och snurrade fort som fan gjorde dem. (10 dagar kvar, panik, saknad av NY, vad gör man med livet, är detta rätt, gjorde jag fel, när går planer, ringa mamma, hinna allt, packa klart ikväll, saknar jag någon, kommer det bli försening på flyget, tänk om jag ångrar mig nu, wow). Bilarna passerade och en förare i min egen ålder fick syn på en vilsen och ung flicka från Sveriges kalla land vandra runt för sig själv. Han började stirra, överdrivet länge, och jag blev irriterad. "Har du aldrig sett en brud förut?" mummlade jag för mig själv. Han stirrade så mycket att jag nästan tänkte slänga min kaffekopp på hans ruta, för att han skulle sluta glo. Jag slängde aldrig kaffet och fortsatte framåt. Tills jag hörde en krasch. Den irriterade mannen i bilen, som inte slet ögonen från mig, krockade. Eftersom han var fullt upptagen med att granska mig (antingen mina slitna skor, eller mitt gulliga ansikte - vilket som) från topp till tå moterade han aldrig att lyset i korsningen slog om från grönt till rött, och resterande bilar bromsade in. Han bromsade inte ens lite, och körde rakt in i bilen framför. I detta ögonblick kunde jag inte hålla mig för skratt, men sen tyckte jag synd om honom. Han krockade, på grund utav mig. Jag kände mig skyldig, men lite rörd. Ingen har någonsin krockat för min skull förut (vilket kanske inte är ett plus heller, haha). Jag viskade förlåt, medans gubben i bilen framför med en lite argare och högre stämma skrek "Din jävla idiot". Hade den irriterande mannen haft en kopp kaffe i handen hade han garanterat slängt den över mig, innan jag smet därifrån med röda kinder. Jag hoppas att de både männen, ung som gammal, kunde lösa tvisten utan mig, för jag pallrade mig hemåt så fort jag kunde. Jag hoppas också att ingen gjorde illa sig och att mr irriterande börjar pay attention!  What a life. Vilken dag.