Det är inte varje dag man packar väskan. Eftersom att det händer mig så sällan känns det väldigt ovant, och man packar om och om och om igen i förhoppnings om att bli van och få det perfekt tillslut. Att plocka ihop hela sitt liv i två resväskor på vardera 23 kilo är inget klenisar borde ge sig in på. Man kan definitivs inte vara klen i musklerna om man tar rutten mellan New York - Sverige. Efter 6 månader i NY växer packningen på någon underligt vis. Den växer mer än man hade räknat med från början, även om man faktiskt hade räknat med en gigantisk ökning. Gigantisk är ingenting jämfört mot vad jag precis har tryck ihop i mitt bagage. Om jag hade varit en klenis skulle jag inte ens ha klarat att dra igen dragkedjan på min väska denna förmiddag. (Det är tur att jag har lagt på mig lite kilon sen jag kom, för tyngden behövdes för att platta till väskan idag, må ni tro!) Om man är en klenis ska man också passa sig för att vara i närheten när jag öppnar väskan i Svea rike nästa vecka. Det kommer bli en stor explosion (som min lillebror kommer jubla över när han upptäcker att halva väskan innehåller en stor del av hans nya fjortis-garderob). 7 dagar minus två timmar. The queen of poop kan nu börja en final countdown, på riktigt. 

Imorgon när jag vaknar har jag sovit den sista natten i mitt nuvarande rum. Strax efter att jag vaknat ska jag överlåta babysittar-rummet på fjärde våningen till en dam som jag hardly know, men som ger mig uppfattningen av älskvärd brud. Grytan. Jag hoppas att hennes jetlag har gett med sig och att New York-tiden har lagt sig tillrätta i kroppen, för imorgon börjar allvaret. Bajsblöjor (lukten, stanken, gaah!), tidiga morgonar och kaffedrickande. I världens bästa stad. Hon fattar inte hur lycklig hon är över att ha manhattan 15 minuter ifrpn sitt hus. Hon fattar inte heller hur lycklig hon är över att ha hamnat hos Wolfsens. Än. Det kommer klarna inom kort, dem gör ett snabbt intryck av trygghet och värme. Jag önskar att jag kunde beskriva för er hur underbar denna familj är, och hur mycket jag kommer sakna dem när avresan tar vid, men med ord är det ganska svårt att få det rätt coh slätt. Alla ord jag känner till låter tafatta och kalla i deras sammanhang, och The Wolfsen family förtjänar mer än så. För att tala klarspråk - jag älskar dem på samma sätt som jag älskar min egen familj. För mycket. Som om de inte var nog med fem bröder har jag nu också fått en lillasyster och en lillebror. När jag kommer hem finns dem på andra sidan jorden, och det kommer med all säkerhet att vara något som tynger mig. Att jag alltid är välkommen tillbaka är en trygghet och hjälper mig att känna mod. För att vara ärligt, coh det ska man, så är jag livrädd. Rädd till livet för att åter igen behöva sakna människor som har satt djupa spår i mitt hjärta. Jag vet att jag kommer sakna många vackra själar i US and A på samma sätt som jag har saknar mina nära och kära back in sweden det senaste halvåret. Känslan av saknad är förjävlig. Trots rädslan och tvivlet känns mitt val rätt. I do not belong here. Jag har drömmar som inte passar in i livet jag levt de senaste halvåret, och jag kan inte göra mycket åt saken, fastän jag gärna vill. När jag kommer hem kan jag sluta drömma och börja agera. Leva.