Idag fick unga fröken Wolfsen för sig att påbörja en poop revolution. Att vända sin blöja (succesfully pottytrained? not quite yet, miss) upp och ner och låta innehållet ramla ut i en fin hög i mitten av sovrummet. Denna vackra hög - ack så liten - orsakade en fruktansvärd morgon för mig. Jag dansade in genom rummet, med mungiporna alldeles för högt placerade för att vara klockan sex på morgonen, och klev med bestämda dansfötter rakt ner i den lilla bruna och klibbiga högen bestående av poop. What a fuck. Mungiporna gled allt annat än sakta men säkert ner under normal-glad-nivå, och tårarna var nästan påväg. Igen.( Jag vet inte alls vart ifrån jag har fått min stora barn-bajs-skräck). Precis så mycket som jag älskade att gegga ner fötterna i strandens bruna lera när jag var mindre - precis lika lite älskade jag att denna gång istället se bajs sippra upp i mellan alla långa och skrankiga (ärvda av både mamma och pappa, vilket öde!) tår. Grose. I förtvivlan tog jag hjälp av svenska språket och utbrast "Åh, fyfaaaaaaaan! Det är på hög tid att någon tar sitt ansvar och gör ungen pottränad nu!", med en smått förbannad röst. I mitt huvud klingade en klocka som tydligen inte hade klingat i hennes föräldrars huvud. Pottytrain her.  Eftersom att jag vet hur lite tid mamma och pappa Wolfsen är villiga att ägna åt pott-historier och seat go up and seat go down-lektioner framöver kände jag att detta var min grej. Jag ska lära henne att kissa och bajsa på pottan istället för på golvet. (Eventuellt i blöjan, som hon sedan tömmer ut på golvet ändå). Efter att ha lämnat hennes mess på golvet, åt städerskorna som var på ingång och faktiskt får betalt för att skura bajsiga golv, rusade jag till världens mest barnpedagogiska affär - little angels - för att köpa pott-tränar-material. Det blev en film med titeln "I can go potty". Den traditionella fredagskvällen framför tvmed Dora the Explorer kunde hon vinka hejdå till. Träningsfilmen var införskaffad och jag var pepp på att sluta torka äckliga rumpor. Förmiddagen ägnades åt att lyssna igenom alla"to the parents - tips and trix for succesfull potty training"-avsnitt som fanns som bonus på dvdskivan. Kvällen kom och barnen med den. Mission impossible, också kallad 'mission pottytrain' skulle börja. Efter allt "Dont expect it to happen right away" och "Let it take time"-snack på dvd'n var jag inte längre lika pepp men började pedagogiskt (precis som jag lärt mig) med "Its a speciall day today guyes and I really wanna tell you what it is, but first we have to sit down". Både Noah och Autumn trodde säkert jag var knäpp, men jag kände mig mest manipulerad. "You are going to be a big kid"-dravlet fortsatte och otroligt nog verkade Autumn väldigt spänd på att få se sin nya film. Jag vet inte hur jag gjorde, eller hur filmen gör, men Autumn satt tyst i soffan brevid sin redan pottränade bror och tittade med stora ögon på sin film som i detalj förklarade hur man går på potta. Vi pausar filmen i mitten för en halvtimmes middag och under den halvtimme hinner Autumn kissa i byxorna och över hela min tröja. Jag kände hopplöshet men hörde hur orden "Let it take time" malde på i mitt huvud. När filmens sluttext rullar frågar Autumn om vi kan starta om den från början. Hoppet kom tillbaka. Efter ännu en filmvisning säger världens sötaste tjej dagens bästa mening, med ett filurigt leende på läpparna. Lyssna här. "Im going to be a big kid and go potty from now on". Precis innan jag skulle pussa barnen godnatt säger Autumn utan att tveka "Its time to go" och sen njuter jag av att för en gång skull av att höra kisset skvalpa i toaletten. Halleluleja moment. Tack gud, tack. Godnatt.