Väskan är packad och jag jobbar på övervikten. Ja mamma, jag har äntligen slängt mina ljusblå (trasiga, ihopsydda, numera resårlösa) pyjamasbyxor. Nej Maria, har jag inte vikt mina trosor, även om jag vet att det skulle spara på plats och på ditt humör. När du läser detta kommer det sprida sig ett leende i ditt ansikte, och jag hör dig inombords sucka samtidigt. Du suckar för att jag är som jag är, men leendet grundar också i vem jag är. En värdelös väskpackare, trost det sin charm. Hade du varit här hade du packat om min väska och slängt mina bodylotions (som jag mot dina tydliga teorier om att "body betyder kropp, inte ansikte", använder i ansiktet!) och helt plöstligt haft plats för de sista små klädesplaggen som jag nu mot min vilja kommer få lov att klä på mig, för att över huvud taget ta mig igenom tullen utan att betala övervikt. Jag hoppas att man som person inte kan ha övervikt, både med tanke på amerikanernas förhållande till övervikt och min egen situation som jag anser vara myckt smart och en aning svettig - jag måste bära fyra par trosor, fyra linnen, två tröjor, tre par strumpor, två jeans och ett par mjukisbyxor, (eftersom väskan redan är för liten och för tung) så som packningen ser ut just nu. Det skulle kunna funka, men jag lovar inget.

Imorgon infaller min näst sista dag i USA. Det är med blandade känslor som torsdagen som inkluderar avresa smyger sig på. Väskorna är way to heavy, taxin till flygplatsen är way to expensive, och jag är way to emotional. Noah hulkade för några dagar sedan fram "You can't leave me Lina, I love you, so you can't leave me", när jag väckte honom. Autumn slängde precis ur sig "I'd like to go to Sweden" och jag antog att hon inte förstor vad hon sa, för treåringar är inte jättekloka har jag med tiden lärt mig. "Mum, I'd like to go to Sweden with Lina on thursday", berättade hon för sin mamma när hon klev innanför dörren idag. Jag förstod att hon förstod. Om mindre än två dagar åker jag. Gone. "Why are you leaving, Lina?" Det är svårt att förklara för en treåring att man inte vill stanna kvar och kramas för all framtid. Det är säkert svårt för en treåring att förstå orden "jag måste åka hem till min familj" också. För henne är jag en familjemedlem, och det värsta är att jag känner samma sak för henne. Konversationen slutade i mina ögon sorligt. "I'd like to go to your family, Lina". Snyftningarna kunde inte hejdas. Hon tyr sig till mig som min egen, och sådana band är svåra att bryta utan vidare. Jag vet att det kommer svida när jag inser att framtiden inte blir som nutiden är. Att hon inte längre kryper upp i min famn och sätter sig tillrätta när vi kollar på tv. Att ingen längre kommer ropa "Lina Ulriki Wolfsen" genom hela huset. Att hon inte slänger sig i mina armar efter en dag på dagis. Att hon inte längre säger "Good night, have a great evening young lady" när jag försvinner iväg till cafeet i skymningen. Jag kommer i framtiden sakna dessa ungar på samma sätt som jag saknar min egen familj för tillfället. Det gör ont och gör det lite svårt att leva. Jag är glad över att ha mycket att leva för, när jag väl landar där jag hör hemma, och inser sanningen. Jag ska leva utan dem. Sanningen är hård, som om gjuten i betong.