David har en playdate med Arie och hennes syster nu, de leker som små änglar tillsammans. Med dockor och rockringar och hopprep och stuttsbollar. Jag smyger, liksom trippar på tå, förbi deras rum för att slippa störa, men snart brakar säkert helvetet lös, som det brukar. Eller inte, this time. Jag önskar att D var en tjej, om möjligt en lika söt tös som Arie. Knappast möjligt, I love this sweetiepie. Det som är lite roligt är att hon heter Arie (som den vita och så kallade "rätta" rasen under andra världskriget enligt Mr Adolf), är jude, amerikan och kolsvart. Med afrohår uppsatt i små bollar på huvudet. Om hon är försvunnen om nån dag, helt plötsligt så har jag planer på kidnapping, för hon är precis en sån unge som jag vill ha. På alla sätt. Och kindnapping är ju inte speceillt ovanligt. Om nån är kidnappad är det i fjärt i rymden, ingen big deal. Jag vet fortfarande inte hur dessa människor tänker. Nu väntar poolen, för NY-hettan bränner idag igen. Jag är redan pepparkaka. I Usa vet man inte ens hur man bakar pepparkakor, hm. Hej mormor, du måste lära mig göra pepparkaksdeg så att jag kan lära dessa främlingar, som jag numera bor med, hur man gör världens enklaste kakor. Gulligaste. Sam är också gullig förresten, för han picknickade med mig och David i parken i morse fast vi råkade väcka honom. (Man får typ väcka folk kl tio?) No hard feelings, han är snäll han.