Bilresan till Pennsylvania var den längsta resan i bil, ever. Kanske inte beroende på avståndet utan mer på sällskapet. Jag förstår inte hur dessa ungar kan bråka precis hela tiden, jag förstår inte varför inte mamma gett mig och mina syskon ett fredspris eller liknande. Hon har inte träffar syskonen Koestler ännu, det är det som är felet. Sen kommer fredspriset till familjen Schultzberg/Nordkvist, det kan jag garantera. Visst bråkar jag och mina syskon, men detta som jag upplever nu på en helt annan nivå, så ni fattar inte om ni inte sitter mitt emellan. Exempel 1: Om man smygtittar på barnen kan man se roliga och underliga saker. Aimee sitta med båda händerna i knät och titta på film i ena sidan av bilen, samtidigt skriker David från andra sidan av bilen "Ahhhh, hon nöp mig!!!!!!!!" med världens gällaste röst, nästan så att ruterna på bilen spricker. Snacka om att vilja sätta sina syskon i trubbel. Och sina Aupairer i trubbel, Dr Koestler och Mr Koestler låter alltid mig vara den som säger sanningen, högt och tydligt. Alltid börjar den som nyss ljög störtgrina och skrika "Jag hatar dig, du är den sämsta barnvakten i världen, varför ljuger du Lina, jag haaaaaaaaaaatar dig".  Hade de kunnat säga "jävla svenne" så hade de garanterat gjort det. Exempel 2: David köper ett mjukisdjur med knytskor. Aimee berättar att man man knyta upp skosnörena på honom om man vill. David testar det hans syster föreslog och en sekund senare så spricker rutorna på riktigt. (ungefär). Han skriker och gråter i cirkus en halvtimme att hans syster hade sönder hans leksak. (Utan att ens vara i närheten av den?) Han har inte lärt sig att knyta skor ännu så Mr Hershey som var nyinköpt och mer värd än allt annat i världen just nu är trasig enligt Gnällspik. Jag blir galen. Jag kommer hem efter detta år. Det fajtas som, ja, jag vet inte vad, men det är inte av denna värld. Jag blir inte kär, jag gifter mig inte, jag stannar inte föralltid - på grund av en enda anledning - jag vill inte ha en familj bestående av proud americans, så att säga. Jag vet inte om jag kan kalla det något annat, faktiskt. Jaga tvingades dessutom dela rum med David på hotellet och det innebär att man är monstervakt hela natten. Eller skyddsängel, whatever. Jag tvingades ligga i nedre delen av en våningssäng och hålla i ett snöre hela 8 timmar, för att han skulle kunna dra i det och väcka mig om han såg något monster. Han såg massvis, men jag låtsades sova. På morgonen fick jag anklagelserna om att svinga han genom rummet till ett tydligen jättefarligt monster mitt i natten när han försökte sova, hm. Jag har ingen aning om hur mamma kan tycka att året i USA var ett av de bästa åren genom tiderna. Jag kanske inte är ett ship of the old block trots allt.

Förutom dessa små detaljer så har jag haft två trevliga dagar på många trevliga ställen. Vi började i Herseypark, vilket var en vattenpark-tivoli-chokladvärld. Jag skojar inte när jag säger att jag såg miljontals Reeses pieces tillverkas på löpande band i en svindyr guidad chokladguidning genom chokladvärldens chokladfabrik. Andrew köpte mig en 5kilos Herseychokladkaka. Det värsta med det är att 5 kilo inte heller är ett skämt. Jag kommer kanske bli tjockare än jag tänkt. Vi besökte människorna som tror på att världen inte behöver elektricitet, at all. De lyckades olyckligtvis inte övertala hela om detta och fick nöja sig med en liten by i södra Pennsylvania där alla lever som för 2000 år sedan. Inte en enda bil i sikte men förjävligt många häster med vagnar.  (Jag blir som vanligt allergisk och ser ut som en uppsvälld tomat, inte speciellt attraktivt). Utan element och airkondition men öppen eld för att värma sig och tillaga maten. Visst smakade det bra (utan elektricitet) men tacka vettja kylskåp som tillverkar sin egen is! Det sista stället vi absolut inte fick missa var ett Pretzelbageri inklusive en guidad tour om hur man gör dessa sötsaker. Jag visste inte ens vad en pretzel var så jag var inte speciellt imponerad, men tydligen vet varenda amerikan från och med födsel vad en Pretzel är. Annars är man inte värd att kallas amerikan. När guiden stod där och slö-pratade kände jag för att slänga mitt urtuggade tuggumi på honom, bara för att se folksamlingens reaktion. Jag skulle älska att se de feta människorna reagera så jag blev så lockad. För min egen stolthets skull lät jag bli, men om jag åker dit igen så tänker jag göra slag i saken, för guiden var för sedan länge pensionerad och hemskt tråkig. Dessutom mummlade han bara om sina älskade salta pinnar så ingen hörde. Det är förresten vad en pretzel är - en salt pinne i kringelform. Inte mer intressant än så.  Jag hade förväntat mig ett stordåd med tanke på människornas uppståndelse angående Pretzels. Flyg aldrig förhögt av dina förväntelser för du faller snabbt ner av din egen besvikelse. Sant som nån har sagt det. Tack iallafall, för två jobbiga men lagomroliga dagar.

Detta var bara en tjyvstart, för bilderna kommer imorgon. Svimmar av utmattning. Godnatt.