Tills jag börjar jobba igen, vill säga. Dessa dagar, dessa veckor, ja alla dessa timmar ska tillbringas i njutning av frihet. Efter dessa njutningsbara veckor jobbar jag åter igen några dagar, men bara några få, för sedan packas väskorna igen. I am heading back to Sweden. Sorligt men sant. Mitt eget val. Jag ångar det inte alls, men vet redan nu vad jag kommer att sakna. Mycket kommer jag garanterat sakna så pass att tårarna kommer smygande. Jag har byggt upp ett helt nytt liv i NY, det gör mig lite förvirrad och förvånad. Annat kommer jag inte ens minnas när jag vänt på klacken. Att jag igår tog helt fel buss igår när jag skulle ta mig till NJ från manhattan efter en mycket trevlig dag med Eben Smith kommer jag minnas länge. (Dagen i sig var också minnesvärd, en toppendag med grillor och stadens bästa varma choklad på cafeet 'MUD' nånstans downtown, fastän lite kall) Att jag ofrivilligt hamnade flera mil ifrån mitt eget hus för att jag missade att notera bokstaven R bakom min egen vanliga busslinje kommer sitta kvar starkt i minnet. Att jag därför blev bjuden på middag av en snygging till advokat som inte hade tagit fel buss utan var påväg hem är också något jag kommer ha med mig i bagaget många år. Ett misstag som kan bli så rätt. Jag hade en trevlig kväll, trots min lilla R-miss. Tips till Gry: Kolla alltid noga att du tar buss 66 och inte 66R, för det är en direktbus till West Orange, och där bor du garanterat inte. Där bor bara en snyggaste och absolut trevligaste advokaten (amerikan, tro det eller ej!)  jag nånsin sett. Du ska få arva hans nummer när du kommer hit och jag flyger hem. Det enda jag älskar med amerikaner är att den är uppfostrade att ta hand om flickorna. "Let me hold the door, can I take your coat=, forget about it - ofcourse I'll pay for the dinner, may I help you with your heavy bags", Ni fattar. Ingen svensk man jag vet har nånsin erbjudit sig att ta min jacka när vi kommer in nånstans där man förväntas ta av sig den, och ingen svensk man har heller erbjudit sig att hålla upp dörren och med orden "ladies first" låta mig gå in före. Någon riktig pärla man hittat nån gång har säkert erbjudit sig att betala för fikan (för att de har sett på film att det är så det går till!) men vet ni vad, det känns så fejk när man råkar på detta i vårat avlånga land. Om den där pärlan som jag snackar om nu alltså erbjuder sig att betala för hela kalaset känns det så taget och ofrivilligt att det blir pinsamt.  I USA är det så självklart att man inte ens gör ett försök till protest. Just can get enough. Detta är vad jag älskar med amerika.

Idag, denna vacka torsdag, tog jag en trip till manhattan åter igen. Matilda Lissdaniels och Jesper Mann är på besök i NYC och det får jag självklart inte missa en sekund av. Lunch stod på menyn och lunch en solig dag i soliga New York tackar jag inte nej till. Rasmus Björk från älskade NJ var också inräknad och att vi plöstligt hade samlat ett helt falu-gäng i NY kändes roligt. Applebee's, en klar favorit. Har idag ätit bästa cescarsalladen, men bästa sällskapet. Fin kombo. Efter mycket långdragen shopping på 5th avenue på Mr. Mann's begäran var mina fötter lika trötta som huvudet. Jag tror att allas fötter och huvuden, utan Jespers, var helt slut. Han hade inte fått nog vid detta öag och hans shoppingfingrar hade tydligen inte slutat klia fastän påsarna avslöjade inköp från både Zara's, Abercrombie&Fitch och H&M. Vi lät han springa in på några till affärer medan vi andra satt och slappade vid ingången. Efter några minuter kom han tillbaka och erkände att till och med "Rut och Knut" i Dalarna är mer hipp än den där affären han bestämt skulle dra sig igenom. Då gav vi upp. Jag och NJ/Falu-Rasmus vinkade trött hejdå till mitt manhattancrew och delade sedan på en taxi, eftersom jag ville komma hem så fort som möjligt. Imorgon är det nyår i New York, och det blir spännande. Rasmus och Lina är ett NJ-gäng som jag gillar och ska stick together imorgon, vart än vindarna bär, så nu ska jag lämna bloggen för att återgå till våran super-nyårs-planering! Gonatt. xoxo