Orup. Hon är hemma från Thailandsresan. Hon ringde mig och jag är så lycklig över att hon finns. Dock är det fortfarande flera hundra tusen mil mellan oss och jag hatar den lilla detaljen. Hon är den bästa kompisen man kan ha, faktiskt bäst i hela vida världen. Så oväntat för några år sedan. Jag försökte förklara för Adam hur mycket jag hade saknat henne de senaste fyra månaderna och hur mycket hon betyder för mig. "Hon är toppen av allting" berättade jag för honom, och han skrattade. Toppen av allting? sa han med en funderande ton. Jo men lite mer toppen än alla andra jag känner, försökte jag. Han skrattade skämtsamt igen, jag lät förmodligen lite fjantig när jag beklagade mig över saknaden till min bästa vän på andra sidan jorden. Jag tjattrade vidare om henne och mig och våra gemensamma drömmar och han lyssnade. Han är en väldigt bra lyssnade så där bra som bara perfekta lyssnade gör. Avbryter inte ens om de gärna vill. Jag trodde aldrig i mitt liv att någon kompis skulle kunna komma mig så nära inpå livet, jag trodde att jag stod på egna ben och var en självständig jävel, men nej - utan henne är jag inte det minsta stark. Utan henne kan jag slänga mina drömmar i sjön. Dem skulle sjunka som en sten. Jag pressade Adam så hårt under våran känslosamtal att han faktiskt erkände att han också hade en egen sån där dödspolare. En polare man kommer dö sida vid sida med, så att säga. Jag älskar henne. Om sex veckor får jag återse henne, vilket känns som en liten kaktus att hålla i när stormen blåser genom öknen. Hon kommer mötas av en inte allt för vacker syn - en tjej med jetlag och mjukiskläder som för stunden är riktigt irriterad över att aldrig nånsin få sovro på ett nattflygplan. Det duger så länge jag står på svensk mark igen. Jag längtar. You are the highlight of my day.

Jag längtar så mycket hem att jag har börjat räkna ner. Knappa 6 veckor. Det känns overkligt att säga det. 6 veckor. 42 dagar. 1008 timmar. 60480 minuter. 3628800 sekunder. Det är ingenting. När jag väl landat hemma kommer jag skratta åt mig själv som inte kunde tänka mig att stå ut 3628800 sekunder till. Jag kommer kanske känna mig som en fjant som gav upp, eller som en segrare för att jag vågade förlora, men just i denna stund vill jag bara hem hem hem. Imorgon ska jag ringa till Sverige för lite välbehövd peppning. Jag älskar skype, but it's hard to make a conversation when you are taking my breath away.