hela min förmiddag på jobbet har gått åt att fundera på vem du är, snälla ledtråda mig. Jag är absolut  för nyfiken för att ha en blogg som anonyma är tilllåtna att kommentera.  Nej nu ljög jag, jag har också gjort en hel del annat idag. Nyss utrustade jag mig med vindruvor från den efterlängtade dagliga fruktkorgen, och tog en vindruvestrid med min kära kompanjon "Tidningsanden?", det var underhållande och ganska klibbigt. Sen gick vi på rast och Orup doppade sin macka i min mjölk, äckliga tjej. Hon håller ner mackan (eller vafan hon doppar för nått, för hon doppar allt) alldeles för länge, man märker det när brödbitarna stiger till ytan som små badankor. Dum nog tror hon att hon får doppa i nån annan mjölk. Jag vet inte alls vart Helena var nånstans den stund i livet då hon skulle förväntas lära dottern lite hyfs och vanligt logiskt tänkande. Inte där iallafall. Haha.

Nyss ringde det en man till mig och skröt om hur rik han är, och hur brun man blir om man är rik. Det lät ungefär såhär med bred manlig medelålders stockholmsdialekt, " Och så kommer man hem från sex veckor i soliga Thailand, brun och fin, och hoppas på en tidning i lådan, men sen finns det ingen, klart man blir besviken va, ja man blir ju det, hm, ja, och jag har ju ingen aning om vad som har hänt i regniga sverige på över en och en halv månad då va, och man blir ju besviken när man förväntar sig ordning och reda, ja, det blir man, du fattar va tjejen, att man vill ha en tidning och komma ikapp?"  Lite smått irriterad över dialekten frågar jag artigt och enligt anställningsavtal "Vad har du för adress?" och mannen svarar "Jadu tjejen, jag vet inte, ingen aning faktiskt..." Hm, jobbigt läge tänker jag och frågar istället efter ort och postnummer. "Betta, vet du vart vi bor?" ropar han till bakgrundens dam. Jag hör henne lite svagt skrika "Ingen aning!" till svar. Så jag har ingen aning om någonting. Det enda jag vet är att mannen och Betta har varit i Thailand överklassigt länge, blivit brun och nu ringer runt till alla han vet bara för att få berätta om sina fantastiska semesterminnen. Han saknade säkert inte ens sin tidning - ville bara skryta, den jäkeln. Vilket skohorn!, brast Carro ut när jag berättat.  Så säger hon alltid om abonnenter som tror dem är "för fina för vanligt folk", kommer från Stockholm och spenderar sommaren i Dalarna, på en gård de inte kan adressen till, i en postort som är okänd. Idiot brukar andra använda på dessa skrytmånsar, men båda alternativen passar rätt utomordentligt. Käften, sa jag och la på. Eller önskar att jag hade gjort i alla fall. Det var han som slängde på först. Han tröttnade på mig, Det var ganska ömsesidigt.