Vi håller ihop än, jag och min vän. Men inte så länge till, kom jag på. Föralltid i tankar, min underbara älskade. Idag jobbar vi flitigt, eller kanske inte så flitigt trots allt. (Detta är by the way min sista lördag på detta företag) Orup klättrar omkring och tror fortfarande att hon är värsta tidningsanden. Hon har sovit alldeles för lite inatt, det märks på hennes humör. Hon ligger (allvarligt talat ligger!) ner med sin kontorsstol mellan skrivbordet och hyllan bakom, spänner musklerna för att hålla sig fast.  Och skriker. "Hjälp mig, jag kommer ramla", jag kan inte låta bli att skratta. Nu skriker hon igen, ett hjärtskärande skrik denna gång, och ord som handlar om att det faktiskt är allvar, hon kommer slå ihjäl sig inom kort. Med tanke på hur hon bär sig åt - det kommer hon kanske. Dö alltså. Igår lärde Gabriel mig något viktigt, som kommer att bli ett av mina favoritmotton - Jag vill inte dö nyfiken. (Mottot uppkom i samband med att vi pratade om att fröken löken är nervös inför flytten. Gabriel tycker jag ska tänka om och göra det jag verkligen vill, så jag slipper dö nyfiken!) Mandy är way to nyfiken för att dö idag, så jag ska nog gå och rädda henne trots allt. Puss

Uppdatering:
Hon ramlade. (Jag han faktiskt inte ens lyfta min vackra bakdel från stolen innan hon föll som en fura. Hon är så snabb i vändningarna, det är nog därför jag inte han agera "bästa vän" idag) Svor, skrattade, grät och svor ännu mera. Bröt nacken enligt sig själv, men jag tvivlar. Det roligaste med detta är att jag börjar bli så van nu. Så pass van att jag hinner ta fram kameran när jag vet att något, som är värt att minnas i bild, kommer att hända. (Till mina lite äldre men ack så trogna läsare som inte är uppvuxna med datorer och blogg - klicka på bilderna så syns de i större format, hihi).