När jag i eftermiddags flyttade tillbaka till mamma, för att sedan resa vidare till annan ort, märke jag på alla sätt och vis redan efter en timme att jag verkligen kommit hem; Gustaf hade inte varit snäll mot Anton mer än en minut i sträck, om ens det. Saften stod på köksbänken varje gång jag tittade dit, fast jag stoppade tillbaka den i skåpet om och om igen. Alla möjliga fötter dundrade upp och ner i trappen - 100 km/h -  och tvättmaskinen öste på med dunk dunk dunk ka-bom nästan som en melodi. I miniprinsens rum var det bombnedslag som vanligt och det blev inte bättre av att mina saker välkomnades dit. Ändå var det hemtrevligare än på väldigt väldigt länge.

Som du kanske förstod så lånar jag för tillfället min brors rum, honom skickade jag in till mammas sovrum vägg i vägg och han är förmodligen ganka nöjd med det, den morsgrisen. (Kom absolut inte från rätt mun, hoho!) Jag har plockat ihop bilar, flygplan och dinosaurier i miniformat, spridda som skurar över hela golvet, säkerligen 5 gånger idag. Fortfarande fasar jag för att vakna en morgon och inse att en av alla spiderman-gubbar griper tag i mina barfotafötter när jag inte har tid att leka eller för att gå efter ett glas vatten nattetid och samtidigt av oförsiktighet råka trycka igång en brandbils syrener med ett hejdundrande liv och skrämma ihjäl mig själv och resterande kvarter. Vore inte toppen att få en hjärtattack sådär oväntat och tvingas dö på en på tok för luddig ludd-matta innehållande kritor, indianer och snäckor samlade i Danmark, right? (Varning! Allt gömmer sig i luddmattorna från Ikea, se upp)

Det absolut mest underhållande idag var konversationen påväg från Onoff, där jag precis fyndat (Eller mamma, räknas det där ens till kategori "fynda"?)  en sprillans ny bärbar laptop i reseformat. Widescreen och massa annat häftigt som jag inte fattar någonting alls av men som jag ska försöka lära mig lika flitigt som mamma försöker lär sig facebook. Hur som haver, Anton 6 år och gulligast i världen utbrister plöstligt "Hörrni, jag fick sms av Klara, jag ska läsa vad hon skrev" och börjar sen med sin mobiltelefon i handen rabbla något som låter ungefär som ett sms skickat från en sexåring. Anton, fortfarande 6 år, kan inte läsa mer än sitt eget namn. Klara, ännu mindre, kan varken skriva eller läsa förståeligt. I mobilen saknas dessutom ett fungerande batteri men det bryr sig inte en enda i. Alla nickar, jaha, vilket fint sms, vad skriver hon mer tro. Anton tänker noga. Länge. Bilen upplever sin första tysta stund denna dag, dock varar den endast i cirkus 30 sekunder, sen frågar allas vår mamma "Ska vi åka och handla tacos på ica maxi?" Godingen svarar precis som en sexåring brukar - helt ärligt och utan att skämmas. "Nej för jag är grymt bajsnödig!" Välkommen hem, välkommen hem.