Imorse när jag vaknade låg mitt täcka på köksgolvet, vilket betyder att det under natten har tagit sig rakt igenom hela min lägenhet. Jag undrar om det tog sig dit med eller uatn mig. Antingen är jag en galning som lämnade jag det där med egen vilja eller glömska, eller så är jag ännu galnade och tror att det gick dit själv. Till köket alltså. Dessutom utan att jag märkte att det försvann. "När man fyller 20 börjar det gå utför" hörde jag när dagen började närma sig, och jag tror det stämmer. 

Min födelsedag var helt perfekt. Tack alla ni som förgyllde den. Jag skrapade, mot min vilja, 26 lotter från Ica Maxi, men vann bara småpengar. Jag trodde att jag skulle bli miljonär på spel, för en gångs skull- helst nu när det går åt helvete i kärleken liksom. Jag fick blommor som jag givetvis började nysa av, och massvis med ballonger av Orup. 20 stycken för att vara exakt. När jag fyller 21 ska jag få 21 ballonger. Tårtan glömde vi att äta. Allt var toppen och det enda som hade kunnat göra dagen bättre var om Hannes hade varit med som den gamla goda vän han varit, men det var han givetvis inte. Mandy sa nått klokt om det igår, kanske det klokaste hon nånsin sagt. Iallafall en väldigt bra och väldigt sant replik: "Det ni hade var speciellt, jag vet, men med tiden kanske han har övergått från vän till bekant?" Jag kom på att det var så jag skulle kunna beskriva det som blivit mellan oss. Vänskap till bekantskap. Jag skickade ett sms till han och frågade om han tyckte samma sak. Han svarade inte. Jag är inte ett dugg förvånad. När jag åker till staterna vill jag att det ska vara som vanligt. Jag vill veta att jag kan ringa hem till en bästa vän och gråta, om jag behöver. Veta att nån kommer trösta och peppa på. Veta att nån verkligen bryr sig i att man saknar svenska ord och lingonsylt. (För det finns väl inte lingon i amerika?) Jag vill att nån ska förstå mig när jag ringer hem, utan att jag ska behöva förklara. Det gjorde han. Nu finns det andra som gör det. Tack för att ni skiner upp mina dagar, tjejer.

För ett tag sen befriade jag min älskade bror från världens hemskaste barnvakt - farmor från Solna - eftersom mina föräldrar är i Barcelona och softar utan oss. Han blev överlycklig, och vi cyklade och köpte glass. På vägen hem kom Mermin på mig, när jag cyklade med cykelhjälm på huvudet. Jag tror jag ska ringa och förklara läget - jag försöker vara en bra förebild för min lilla, men ack så stöddiga, lillebror - men han kommer bara svara "Haha, det brukar låta så, Lina". Jag ska ändå ge förklaringen ett försök, så slipper jag bli mobbad på 20 år senare klassträffar med gymnasieklassen, hm.

Idag tror jag att jag har fått en ny last, som kommer bli sommarens värsta - värren än jordgubbar med mjölk till och med - nämligen körsbär. Bigaråer för att vara exakt, det lärde Hannes mig förra sommaren en fantastisk dag på Gröna Lund. Det är iallafall godare än livet, och kommer bli min död (ärligt talat alltså, eftersom jag egentligen är allergisk och det kliar som fan i halsen nu, haha).