För några år sedan sprang jag ikapp en tjej i korridoren, och frågade "Vill du åka till Colombia med mig?" Jag vet inte varför jag frågade, för egentligen gillade jag henne inte, hon var irriterande och miss perfekt. Jag ville inte leka med elden och vara vän med någon som kunde vara bättre än mig. Vi var helt enkelt inte vänner, pratade knappt med varandra. Trots detta frågade jag om hon ville jobba tillsammans med mig, i mitt projektarbete på gymnasiet. Otroligt nog svarade hon ja, utan att ens blinka. Jag visste nog redan innan att hon skulle tacka ja, hon hade på något sätt samma drömmar och mål som mig. Att uppleva världen, att utforska livet, att töja alla gränser. Jag hade ingen aning om att denna lilla fråga skulle bli början på livets största resa. Den största vänskapen och tryggheten jag någonsin upplevt. All credits till dig, Orup. Du är fantastisk och du ger mig ett leende på läpparna, vareviga dag.

Vart än i världen jag befinner mig så hör jag hennes ord eka inside of my head.Jag känner på mig att hon tror att det är ett tecken, allt är ett tecken i hennes ögon. Att jag tänker på dig var eviga dag är kanske ett tecken på att du finns med mig i allt jag gör, även om jag tvingar att göra det utan dig för tillfället. När jag träffar en pojk som jag faller hejdlöst för hör jag henne säga "Fall inte för djupt, det är svårt att ta sig upp, du vet hur blind man blir av kärlek, och jag tänker inte hjälpa dig upp ur den smörjan om du inte lyssnar på mitt råd från början". Jag lyssnade aldrig, gick head over heels, men hon hjälpte mig alltid tillslut. En vän hotar med att vägra ställa upp men stället upp ändå. När jag en tid senare insåg att han inte var lika bra som jag trodde hör jag henne säga "Vi hittar tammefan bara småfisk, en gädda vill jag ha, att vi alltid bara ska få små aborre!". Hon har alltid haft sina egna paraleller till livet, och denna är en favorit. När jag duschar så länge att ångan börjar ta sig ut ur nyckelhålet hör jag en  röst säga "Skynda, bussen går om tio minuter och vi är faktiskt fler som betalar vattenräkningen här". Det var min lägenhet och alltså min vattenräkning men hon kände sig allt för välkommen på Sågvägen 13, min Orup. När jag ser en hockeyspelare hör jag hur hon oundkomligt väser "Pg, hockeyspelare är speciella människor, passa dig, lyssna på mig". Jag minns så väl hur jag inte lyssnade på dig när du talade om hockeyspelares  mörka sidor, och jag minns så väl hur jag grinade när jag insåg att du hade rätt igen. Jag borde ha lyssnat även denna gång. När jag inser att jag hade fel om någonting kvittrar en tjej med retsam ton till mig "Jag hatar att säga det här, men vad var det jag sa! Du borde lyssna på mig lite oftare". När Aimee pratar om sitt favoritdjur, pingvin, så hör jag knappt vad hon säger eftersom Orups röst är tydligast av alla, ett välkänt "Pingu!!!!!!!!!!!" När jag ser en postbil brister jag ut i gapskratt. "Jag saknar lilla Bettan, jag saknar känslan man har när man är vaken på natten" säger hon. När bilder från Israel påminner mig om just Israelresan, ser jag dig tydligast, du står och skriker åt en gubbe på gatan i Jerusalem - "Hur i helvete kan du vara så idiotisk dum, visa lite respekt för fan, en gubbe dör där borta och du säljer nått jävla skit!" Jag tror att alla kan hålla med om att både du och jag var förbannade den stunden. Ilskan kokade och våra lärare höll oss på axlarna i ett försök att hålla våran ilska inne. Dina känslor har alltid varit lätta att tyda. Andra säger tvärtom. Jag är den enda som har fått dig att gråta på en öppen gata i centrala Falun, det är jag ganska stolt över. När någon nämner bilkrasch, gävle, hopptorn, tisken, etage, mineralpuder, kanot, vind, fotsvett, sommarlov, politik, naturgas, nakenbad, kolgårn, pi-lutta-dig pilutta-dig, bill och bull, piff och puff, helan och halvan, student, 3M vs 3B, födelsedag, Axel, målarfärg, nästintill allt, så tänker jag på oss. Ingen är så bra som du. Ingen är så bra som vi. Ingen har samma drömmar som vi. När jag väl befinner mig inom svenska gränser igen ska vi göra omöjligt möjligt. Vi ska börja med Norge och fortsätta till Spanien på cykel. Kanske tar vi oss till Colombia en dag. När jag dör så vill jag känna att jag fått nog. Jag har en lång väg kvar men är redan påväg.