Det tycker jag är bra. Men sen ångrade jag mig. Jag hörde en ingenjör prata på Tv'n om att det var värre att världen släkte ner sina lampor en timme och sedan startade dem, istället för att låta dem gå hela tiden. Det krävde mer energi att starta upp hela allt ihop igen, miljön förstördes mer av att alla startades om efter en timme, och då blev jag besviken. Mamma säger att det mest var symboliskt, detdär med world earthour, men de som tror de gjorde nått bra gjorde faktiskt inte det. De hjälpte till och förstörde miljön bara ännu lite till. Inklusive jag. Inte bra, även om jag inte råkar bry mig. Jag tycker det är synd att folk som verkligen vill bekämpa miljöproblem inte tar reda på sånt innan de agerar. Idioter.

Nu sitter jag och funderar över livet. Igen. En mycket dyster helg har snart passerat. Jag har haft verkligen jättetråkigt, till största del, även fast jag var en av dem som slapp högskoleprovet. Jag har bäddat min säng, diskat och jobbat, utan att ens fundera på varför jag gör det. Jag borde göra nått kul nu, leva livet litegrann. Förresten, Mandy, jag ger upp min dröm nu. Drömmen som jag skulle uppfylla innan studenten. Det är så jävla onödigt att jaga nått som är omöjligt att hinna ikapp, liksom. Jag ska börja på noll. Och ja, Pg ska verkligen verkligen försöka komma ihåg 'den hemliga boken' imorgon. Vi måste verkligen börja jobba. stenhårt, för livet är rått tråkigt right now. Snart ska jag och Orup iallafall till solen och värmen utanför Sverige, och ännu mer snart ska jag till dansskolan. Bra avslutning på en pisshelg.

Klimatproblemen är ingenting som jag vill lägga min energi på, helt ärligt sagt. Jag har annat att tänka på för tillfället. Men ändå pratas med om miljöförstöring vart jag än går. Hela veckan har det tjatats. Igår gjorde jag allt jag kunde för att strunta totalt i att miljön förstörs. Det kändes skönt. Jag fyllde hela badkaret med kokhett vatten, för att ta en onödigt vattenslösande bad. (såklart var det kokheta alldeles för kokhett, så jag fick vänta rätt länge). Sen slängde jag ett bananskal i brännbart.  Jag startade bilen utan motorvärmare och körde en ministräcka, som jag borde ha gått. Jag öppnade fönstrena och höjde samtidigt värmen i lägenheten. Bilen körde jag till Ica, där köpte jag jordgubbar och druvor odlade i svenska växthus. Jag satte igång vattenkokaren och tände alla lampor jag har. Tvn stod på stand-by. Datorn spelade musik. Jag är så trött på alla som bryr sig mest i hela världen om växthuseffekten. Jag blev sugen på choklad lite senare, men där använder jag iallafall mitt huvud. Hade jag köpt en chokladkaka, (vilket jag aldrig gjorde för att jag och Caroline har bestämt oss), så hade jag köpt en fairtrade. Jag bryr mig mer om att barn inte utsätts för slaveri eller barnarbete. Sånt är viktigt. Jag skulle ha köpt en fairtrade-choklad för att vara säker. För att slippa känna skyldighet till även det. Miljön är inte riktigt min grej. At all. Puss.

Jag ska testa mina vingar på annan ort tills sommaren kommer.  Mitt emot södra skolan, för den som vill hälsa på. Imorgon bor jag granne med Anton, mycket närmare Orup och ungefär ett stenkast från dansskolan. Om det är nån annan än jag som kastar, vill säga. Det bästa av allt är att jag tror det blir grymt bra. Jag älskar ju både dansskolan och Orup, och falun är ju fint i sig. Min näst näst näst bästa vän ska mandy få frakta till min nya gata, för hon är redan världsvan bussåkare och har tränat på att ta skit från arga förare ganska länge nu. Det är lika bra så, annars kanske jag kommer sakna henne, min super-cykel. Den har jag förresten lånat ut på obestämd tid till min bror, i sommar. Usch vad jag gillar min cykel alltså. Hoppas han cyklar försiktigt när han ska impa på brudarna. På tal om brudar så körde jag han nyss till ett gäng på andra sidan staden. Vi poppade musik och njöt av att vara syskon. Jag gillar han. I really do.  Caroline, ring mig - för jag behöver en vän som dig och lite flytthjälp imorgon. Puss.

med vissa undantag. Idag lagade han fattiga riddare åt mig till frukosten. Puss på honom. Dessutom har han lovat att ta hand om mina blommor medan jag är i Usa. Gulligt erbjudande som jag tackade ja till. Hoppas bara han vet om det jag precis lärt mig - att blommor har känslor. Och det är på riktigt, och testat av forskare.  Blommor ger faktiskt utslag på elektroner om man behandlar dem illa, eller om man behandlar andra blommor på fönsterbrädan illa. Pretty awesome. Vet han det kommer det nog gå bra. Haha.

Nu har jag packat ihop hela min lägenhet i kartonger och möblerna har redan flyttat sitt nya hem. Till ett förråd. Jag hoppas dem får ruttna där i evigeter, att jag aldrig mer kommer hem till Sverige, mer än för att fira jul. Jag lämnar dalarna för att stanna. Borta. Innan juni kommer ska jag förhoppningsvis bo granne med Bergnils och dansskolan på Myntgatan. Kan bli ganska bra. Det finns hyreskontrakt att köpa på bokhandeln och kl fyra gäller det. Mycket som är bra finns i falun. Dansen - du - ni. Puss.

- och jag är på väg till United States of America. Det är fortsättningen på mitt spännande liv som snart vuxen kvinna, puss. Jag har redan börjat fylla den. Väskan alltså. Det gör att sommaren känns närmare på nått sätt. Juni. Juni kommer bli en vacken månad känner jag på mig - studenten, tjugoårsdag, nationaldag haha, Usa och förhoppningsvis en skitsnygg amerikanare också. Tjolahopp.

Bara tanken är svindlande svår, men det struntar jag i. Det känns ändå, trots allt,  skönt att vara nitton år, snart student och totalt fri - istället för 44 och kanske olyckligt gift och fast i en trist och grå vardag som är sig lik varje dag. Det skulle jag inte palla, så därför njuter jag istället över att kärleken går i botten och att dagarna till studenten börjar räknas ner. Men jag är fortfarande sugen på en japp som jag kanske aldrig kommer få. Jag funderade på att köpa en redan senare idag, men det skulle vara ett sätt att ge upp på, så jag tror jag låter bli. Jag gillar inte att ge upp. Jag ger det en vecka, eller högst två, sen är det kört. Då ska jag ge upp. Det blir mitt mål. Caroline, älskade du, förlåt om jag var och verkade grinig imorse. Jag var nog det. Alla som skickar sms till mig borde sluta med det, för det ger mig  förhoppningar som jag blir förbannad över. Sluta bara hoppas förfan.

Snart ska jag pysa iväg till dansstudion. Jag älskar känslan där. Jag gillar verkligen hela livet där. Allt känns fantastiskt, som att jag äger hela världen. Kanske äger jag hela min värld också. Min egen. Jag hoppas det.

Jag har tvekat och inte sovit en blund, nu är jag lika säker som jorden är rund.
(Allting bara snurrar när jag blundar, och det är dig det beror på).

Det behövs två händer för att klappa. Det är egentligen självklart, men ingen kan säga det bättre än Abdallah. Ingen kan mena det lika väl som honom. Han sa mycket klokt under min vistelse i Israel, och det uppskattar jag. Resan i sig kan jag inte ens beskriva, upplevelserna är omöjliga att få ner i ord på papper. Det är helt meningslöst att göra ett försök, inget kommer ändå kunna bli bättre än att uppleva det själv. Jag har ingen aning om hur denna resa kunde göra ett så starkt intryck på mig, men det har den verkligen gjort. Jag kanske till och med är lite rädd för att ajg ska vara annorlunda nu när jag kommit hem. Om man jämför med innan jag åkte så är jag nog inte riktigt samma person. Jag hoppas att jag uppskattar min svenska värdegrund mer nu. Mina möjligheter i livet. Hela min värld. Jag tror det är möjligt. Jag ska göra allt jag kan för att ge fler möjligheter. Jag ska kämpa för detta uppskattade citat, även det från Abbe - do all the good you can by all the means you can in all ways you can in all places you can at all the times you can to all the people you can as long as ever you can. puss på det.



tack för världens bästa' -
resa
sällskap
vecka
upplevelse
kultur
religionlektion

Head over heals. När jag dör vill jag inte veta att jag har slösat mina dagara på att leta. Nej, när jag dör vill jag känna att jag fått nog. (för vad jag vet kan jag va död om en vecka) Och jag har inte fått nog än, inte på länge länge länge.

Israelresan blir en svindlande resa, ett minne för livet, det märks redan nu. Tack för världens bästa sällskap. Det är fantastiskt. Jag har aldrig varit den som satt en ära i att vara försiktig men jag är orolig. Inte försiktig, bara orolig. Obeslutsamhet nu får det räcka. Hals över huvud, ska jag leva hädanefter. Helt utan varning, utan att tänka efter kastar jag mig rakt in i livet. Äventyret.

Det gör mig galet glad. På allvar. Jag gillar att snurra. Gillar att snurra om det är med dig jag snurrar. Mandy, du är min hjälte. Tack för att du finns. Tack för en heltoppen kväll igår. Tack för att du får mig att göra galna saker. Tack för att du skämmer ut mig för folk. Utan dig hade inte mina tankar aldrig snurrat så fort idag. Kanske hade känslorna hållt sig på normal-nivå också, och det hade varit helt kasst! Mina känslor får hellre hoppa omkring. Det känns bra. Lite spännande. Och jag tänker vinna. Detta.

Och det finns fler anledningar till att det hoppar som det gör. Inte bara du du du. Jag åker till Israel imorgon. Wow. Väskan är packad, Orup är laddad och jag har glömt bort vart jag la mina dollar och mitt pass. Haha, resfebern får mig nervös. Tredje saken är att jag fick ett samtal från USA idag. Puss på det.

Nu ska jag och Robin mötas på mitten för en sista promenix. Inte sista för alltid, men sista innan jag ska flyga flygplan. (Åh herregud vad jag tjatar om planet, resan, livet. Jag tror det är för att jag är nervös). Jag åt en last suffer idag också. Hos mormor och morfar. Det var gott med tanke på att det kanske är min sista måltid. Tack för maten. Puss

det är galet, helt enkelt. wow.
det räcker.