Baby, baby, baby. Alla mina hjärtan's dag. Mammas dag. Pappas dag. Åsas dag. Mormor och morfars dag. Alla mina syskons dag. Farfars dag. Mosters dag. Noels dag. Carolines dag. Marias dag. Isabelles dag. Hela familjen Wolfsens dag (åh, jag älskar familjens knattar, yes I do!) Rasmus (chip's) dag. Helens dag. Gabriels dag. Filips dag. Mimmis dag. Annas dag. Jag kan inte fortsätta i evigheternas evighet för jag samlar inte på människor jag älskar, men listan kan trots det bli mycket mycket längre än vad jag orkar med denna trötta men stämningsfulla morgon.

Jag genomlever min alla hjärtans dag i år. Jag firar den inte, för det känns just surreal. Jag lever mig igenom dagen, men en kär vän, en underbar frukost, en sväng ner på Caféet, för att till jobbet vidare vandra. Jag extraknäcker (det borde kallas så när man sliter som ett djur för minimala pengasummor!) på Falu kommun, och kommer med andra ord tillbringa min eftermiddag med många fler än jag anat. Gärd, Britt, Tage, Sigurd, Alvar, Lisa, you name it. 20åriga Andreas kommer nog dock toppa listan idag (om Caroline inte räknas!) med tanke på sin ålder och sitt otroliga människokännande. Stor eloge till min jobbarkompis Andreas som räddade mig igår, när dagen höll på bli totalt förstörd och sluta i både chock och kaos. Nu höjer mandy musiken i köket där hon för ovanlighetens skull står och stökar, vilket betyder "jag har tråkigt och om du hör musiken kommer du förmodligen upp till mig och äte frukost". Jag ska lyda, för magen kurrar. Högt.

Dagens horoskop säger att mitt lyckonummer är 1. (mitt lyckonummer har alltid varit 2, men plötsligt säger det 1, och det finns en mening med allt). En känsla säger mig att idioten som sitter och skriver horoskop har en baktanke med mitt nummer idag. 1. Ensam är stark. Lite så går tankebanorna idag. Ibland önskar jag att jag hade lyssnat bättre på vänners råd och tips, men varje gång jag erkänner det för dem påstår dem att "dina egna misstag är bra att uppleva". Det värsta är att jag inte lyssnar på tipsen efter första misstaget jag genomgår. Som om jag inte brunnit och blivit tillräckligt bränt kastar jag mig dumt nog ut igen. Jag fortsätter och hoppas att jag kan lita på min magkänsla, den som jag kunde lite på till fullo förut men som börjar svika mer och mer. När jag litar på min magkänsla och är o-observativ slutar det exakt lika som med Orups matlagning. Det vill säga illa och framkallar kräkreaktioner. Ingen klarar av att tugga och svälja, det går bara inte. Man får ge upp och hitta annan föda. Jag är ledsen om jag avslöjade detta i min blogg Carrobarro, men du kan inte laga mat för fem öre, och det måste du nog börja erkänna nu när vi strax lever 24/7 tillsammans. Jippie.

Det krävs ett otroligt mod för att säga hejdå. Adjö. Vi ses inte mer. Jag är off, klarar mig bättre själv, behöver inte dig. Människor som kommer in i ditt liv påverkar på ett eller annat sätt, men inte allas påverkan är värd att minnsa.  En del människor vandrar igenom ditt liv omärkbart och tyst. I samma takt som när de kom försvinner de sedan ifrån dig. När människor som inte påverkat har kommit till punkten då de försvinner bryr du dig inte. Du bryr dig så lite att du inte ens reagerar på att de försvann. Du saknar aldrig människor som lämnat dig oberörd och opåverkad. Du sitter inte och dricker ur din kaffekopp en söndagsmorgon när tanken slår dig att "oj vad jag saknar den där människan som jag inte fick ut ett dugg av". Sånt händer inte, med ganska stor säkerhet, och det är väl tur, för annars skulle du få sakna människor så gott som hela tiden. Jag har träffat många olika människor i mitt liv, det kan jag inte neka. Jag nekar inte heller att vissa har fastnat rejält och vissa har varit för mig osynliga. De m'nniskor som har berört är färre än de som bara gått förbi med vinden. Alla människor som har berört mig på något sätt har haft en stor betydelse i mitt liv. En del har varit väldigt nära vänner till mig, andra har varit okända främlingar med mycket klokt att uttala, de flesta har varit människor som alltid funnits i min omgivning och som plöstligt har fått visa vilka dem än. På riktigt.  En person ur den sistnämnda kategorin gjorde ett större intryck än många andra i alla andra katogorier. Denna eldsjäl brann (brinner?) för att få visa sitt rätta jag och på något sätt lyckades han att visa mig en del av sig själv, som många andra missat att se. Med många menar jag miljontals. Denna man har lärt mig mycket av det jag idag kan och vet, det är jag evigt tacksam för. Denna man har fått mig att känna mig både älskad och illa till mods. Inte lika tacksam. En vinterdag 2010 satt vi två på ett cafe och växlade tankar om livet och ideer om framtiden. Vi hade trevligt och även denna dag lärde han mig någonting. "Du ska sortera bort människor som ger dig negativ energi ur ditt liv". Jag kommer alltid ha just den meningen fastpräntad i mitt huvud, för det är det uttalandet som gör att jag säger hejdå och good bye idag. Alla människor som har gett stora intryck och berört mig är inte människor som bara ger positiv energi. Många människor som berör har förmågan att förminska sitt eget hjärta, och det märks även utåt, om man tar sig tid att titta efter. Det kan kännas sorligt men det är också helt sant. Det hjärta som brinner det brinner och blixtrar och slår, men hos honom blixtrar bara min besvikelse right now. Jag är besviken över att såpass kloka människor kan vara så pass okänsliga men det finns säkerligen en koppling mellan otrolig vetskap och okänslighet. Mitt liv är kanske stökigt, men jag börjar rensa upp. Rensa ur. Rensa bort. En människa som ger mindre positiv än negativ energi ryker nu med basta. Sorligt men sant. Jag känner att ett adjö kräver ett otroligt mod. Tack och lov att jag är en tuffing.

Varje gång jag eller min vän Orup bestämmer oss för äventyr så slutar det också i äventyr. Gårdagens tur gick till Gävle, fråga mig inte varför. Väl framme i Gävle, mitt på nygatan, står jag undrar varför vi ens är i Gävle och vad vi ska göra i Gävle denna lördagskväll. Orup har inte heller ett vettigt svar på mina funderingar så jag kontaktar en avlägsen moster och styr kusten mot mina kusiners hus i ett rikt område i staden vi befinner oss i. Jag har två kusiner i Gävle, och innan jag visste ordet av var båda barnen i skolåldern. Det är förjävligt att tiden går så förbannat fort. Vi spenderade eftermiddagen hos mina avlägsna släktingar och efter en fin överläggning med Mandy styrde vi sedan kosan hemåt igen. Mot en favoritrestaurang där en romantisk middag skulle avrunda våran eftermiddag och påbörja våran kväll. Tzatziki i mitt hjärta, men nu måste jag googla "hur man slutar lukta vitlök på kortast möjliga tid" innan jag ens kan gå ut ur huset. Det borde finnas några superkurer, som det finns till alla andra bekymmer i världen. Om inte - illa. Illa om jag får spendera söndagskvällen ensam på grund utav att min andedräkt luktar vitlök, så att säga.

Jag avslutade kvällen hemma hos David, tillsammans med ett gäng tystlåtna damer och herrar som drack vin ur ölglas. Varken drycken eller sällskapet var den bästa kombinationen med mig, så jag slängde på singstar och sjöng ljudligt tillsammans med fröken löken som ligger brevid mig och snarkar right now. Fler och fler lämnade rummet ju längre och högre vi sjöng, så tillslut beslutade vi oss för att vi nog borde lämna huset istället. Innan jag gick slängde jag ur mig sanningen om att Caroline hade kört med handbromsen i, hela vägen från Hofors till Falun, några timmar tidigare. Skrattet bröt ut och Caroline gjorde ett tappert försök till att kontra. "Lina är nykterist. Och hon har glasögon". Skrattattack och magknip. Så slutade kvällen. Om en halvtimme förväntas jag stå vid ett skidspår och kolla på en skidtävling, (fast blicken egentligen bara kommer fastna på alla manliga rumpor i tajta skiddräkter), så nu ska jag skaka liv i min personliga chaffis. Tack för mig.

Jag hade en ganska underhållande flygresa på 14 timmar, från New York till Arlanda. Tiden runtomkring flygresan var också underhållande. Jag började med att nästan missa bussen i New Jersey, och fick pussa barnen hejdå i farten. Illa. Noah ropade "Lina, hurry up, you have to get on the bus, hurry Lina, the bus is leaving, you'r always late Lina, get on the bus, hurry". Han fick en puss och blev nöjd, fastän han hade en ledsen liten pojke bakom sitt leende och sin oro att jag skulle missa bussen och därmed planet. Autumn grät och snyftade värre än någonsin. "Im gonna miss you, don't leave, I don't want you to leave, I'd like to go to Sweden with you, please don't leave Lina". Jag grät hela vägen in till NYC, och människor runtomkring mig frågade om jag behövde hjälp. "Stanna bussen och ta mig tillbaka, det skulle hjälpa, ditt pucko" tänkte jag för mig själv. Jag snyftade artigt fram ett "No thank you, I'm fine", men det syndes tydligt att jag inte var det minsta okej. Jag vinkade in en gul taxi väl framme på stationen och han tog snabbt order. Terminal seven, John F kennedy airport, please. "Yes mam". Efter en timme var jag framme på flygplatsen och jag fick vänta i fyra timmar innan jag ens kunde checka in mina väskor. Dessutom snodde taxichaffisen mitt världsfina genomskinliga paraply! Jävla skit. Jag var irriterad ända tills jag kom hem och hade glömt bort det. "Lina, se till att vara i tid på flygplatsen, kom inte försent" tjatade mamma, och ja, jag var den första att checka in mina två (tyvärr överviktiga) väskor. Jag boardade först också, med tanke på min tidiga ankomst. Påväg till Island, där jag mellanlandade, fick jag ett erbjudande av en engelsman att gå med i "tiotusen-meters-klubben". Oroa er inte, jag tackade artigt men bestämt nej till ett fint erbjudande av en fin affärsman i 25års åldern. Från Island till Sverige sov jag hela vägen. Precis när jag kliver ut ur flygplanet och möts av kungen och drottningens falska leende ringer pappa. "Välkommen hem min dotter". Han följde som anat mitt flyg på internet, och visste precis när jag landade, tio minuter försenad, på svensk mark. Jag var glad över att vara hemma och orolig över att Orup skulle ha glömt bort mig.

Sen kom hon. Orup. Mandy. Kvinnan. Myten. Legenden. Hon skiner alltid av liv liv liv. Hon är fri fri fri, har massor av tid. Det glädjer mig. Att hon sa "Lina, jag glömde bort vart jag ställde bilen" glädjer mig också. Hon är exakt samma tjej som när jag åkte. Vi letade efter bilen i cirkus en timme, innan vi hittade den, hundra miljoner meter ifrån den närmsta parkeringsplatsen, den parkeringplatsen som smarta människor skulle ha valt. Jag har aldrig sagt att hon är smart, och kommer förmodligen aldrig säga heller. Men jag gillar henne. Efter en lång biljakt märker hon att hennes bankkort inte fungerar i parkerigsautomaten, och vi kan inte betala fös oss, vilket betyder att vi är inspärrade på en av arlandas flygplatser. Love it. Vi letade igenom hela flygplatsen för att få lite hjälp, och Mandy var förbannad, fastän jag var den som borde tappat tålamodet med tanke på de senaste dygnets timmar av sömn. Någonting säger mig att Orup var så spänd över att träffa mig att hon inte heller sov de denaste dygnet. Jag har nog rätt, för det brukar jag ha när det gäller henne. Tillslut kom vi ut, och sen körde vi vilse på E4an. Som sagt, hon är inte den klokaste jag känner. När jag satt i bilen och nästintill inte visste vart jag skulle ta vägen, på grund utav lyckan, slog mig tanken: det är just det här jag har saknat när jag varit utan mandy. Kaos. Jag har saknat att någon tappar bort bilen på parkeringsplatsen och jag har saknat att någon inte tar reda på informationen om betalsätt innan hon parkerar. Jag har saknat att någon är lika virrig som jag själv, och dessutom kör fel på en jättestor och VÄLSKYLTAD europaväg. Orup, ingen höjer taket lika lätt som du.

Inatt satt jag hemma hos henne igen. Vi gjorde det jag gillar allra bäst: ingenting alls. Vi lät tiden passera, medan vi gjorde så gott som ingenting. Det är konstigt hur jag gillar att göra ingenting hemma hos henne, eftersom jag annars är väldigt rastlös. Tillsammans med Orup känns livet ganska lätt, fastän det är ett virrvarr och paniken smyger sig på. Efter några timmar av ingenting och en hög dos skratt kände vi att det var dags för förändring. "Ska jag klippa dig, och du klipper mig?" frågar hon. Jo, ja, men visst, kul, svarar jag mellan några rader i 'tusen och en natt' på singstar. Hon hämtar saxen. "Finns i mina drömmar, är det en frisörsax?, tusen och en natt" prat/sjunger jag. "Nej, men den är ganska bra" svarar hon. "Tror jag iallafall" tillägger hon och visar upp saxen som ser ut som en papperssax från en bokhandel. Runt midnatt en fredagskväll hugger vi tag i saxen i köket, och skrattar oss igenom en helt ny upplevelse - klippa hår på varandra utan den minsta kunskap inom ämnet. En halvtimme efter start sitter jag framför spegeln och beskådar min nya frisyr. En medellång page. Säkerligen lite knölig och skev, men med lite tillgjort knullrufs och hårskum ser man inte så noga vart det brister i kunskaperna. Jag är rätt nöjd, eller faktiskt riktigt nöjd. Det är precis dessa galenskaper jag har saknat när jag inte haf haft Orup vid min sida. Precis dessa idiotier. Nu ska vi hit the road för att välkomna Gävle i våra hjärtan. So long for now, mina vänner. Ovänner också. Puss.

En kär vän sa ganska nyligen till mig att "alla längtar någon annan stans", och med lite eftertanke tror jag att han har helt rätt när han uttrycker sig på det viset. Jag landade i Sverige för ungefär exakt två veckor sedan idag, efter ett halvår av besvikelser och helt totalt underbara upplevelser, men hopp om att jag visste vart jag var påväg. Jag visste nästan helt klart att måndagen skulle spenderas i skolan, och jag visste med ännu större säkerhet att jag hade den närmsta framtiden utstakad och klar. Idag, när jag sitter i min absolut bästa kompis rum på en gata i Falun, ser jag sanningen i vitögat - jag har ingen aning om vart jag är påväg längre. Jag kom aldrig till skolan den där måndagen i januari, nej. Jag låg i min tills-vidare-säng som är tills-vidare-placerad i min lillebrors sovrum och njöt utav en 40 gradig feber. En vecka. En hel jävla vecka. Sveriges vackra landskap var kallt, i klarspråk även kallat freezing, och min feberfrossa gjorde inte saken bättre. I många långa dagar sov sov sov jag, utan att reagera på att dagarna rullade på. Vips så var det fredag igen och jag var totalt lost i mitt eget liv. Alla mina mål med livet hade sakta men säkert tonat bort, och än har jag inte byggt upp dem igen.

Arbetslös och nästintill hemlös (igen) gör att jag svävar omkring i en orosdimma, fastän jag borde glädjas åt att vara hemma igen, runtomkring folk jag älskar och tillsammans med folk som jag har saknat. När jag tänker efter känner jag en ånger. Jag känner att två veckors semester i Sverige hade varit nog, för att lugna mina sakna-vener. Jag saknar Wolfsen's så jag spyr. Inte ordagrant, men nära. Jag har äldrig förut saknat människor på samma sätt som sedan jag åkte ifrån dem. Jag skulle kunna döda för en returbiljett till New York med nästa flyg. Ordagrant.

Förfrågan om att fortsätta bloggen även på svensk mark har kommit upp från många läsare. "Ge oss ett skratt i vintermörkret". Kära nån, är det folk som sitter och skrattar sig igenom min blogg, tänkte jag. Herregud, jag överger er inte, funderade jag sedan vidare. Jag ska fortsätta skriva, med garanti, men lovar inte att börja (fortsätta) redan idag. För att klara mig igenom livets små prövningar och för att grunda upp en ny framtidsplan behöver jag ett par tre dagar till, och det hoppas jag att ni ger mig, utan problem. Efter jobb och slit och tankar som snurrar värre än en hurricane i mitt huvud ska jag ge er det ni förtjänar - en humorfylld uppdatering om min första vecka på plats i Svea rike. Äventyret och galenskaperna började redan på Arlanda, och jag kan inte mer än le åt mina kommande inlägg. Mer om det inom kort. Keep it up, guyes! Ps. Sverige är freezing.