Jag står fast vid att nyduschad är bästa tillståndet i livet. G håller som vanligt med.
Jag luktar kokosnöt, rakt igenom. Jag älskar mitt nya shampoo men det är synd att det bara är jag som får njuta av den underbara doften, (för jag har stängt in mig i mitt rum och tänker inte komma ut under resterande del av dagen). Rent ut sagt luktar jag mysig, och känner mig mysig också. Med myskläder. Jag kan inte sluta tänka på pyjamaspartyt i mitten av sommaren nör mysstämningen kryper fram, där snackar vi mysig och mysigt och mys. I sällskap dessutom, inte som mig just nu. Jag önskar att du var här, för att vara ärlig. För att vara helt totalt ärlig så är det det enda jag vill. Jag fattar inte att jag utsätter mig för ett år på okänd ort allena, utan dig. Utan er. Idioti.
För er som slog vad om att jag blir tjock under kommande 13 månader (GABRIEL! Känn dig utpekad!) så vill jag berätta att jag åt mitt första äkta oatmeal till frukost imorse. Med lingonsylt från Ikea, känn på den du. Jag gillar havregryn från United States grymt mycket (för de går fortare än de gryn jag är van vid att tillaga) men jag gillar inte att jag måste åka till Ikea för att köpa tillbehör. Dessutom sprang jag en mil utan stopp bara för att bevisa att den jäkel som svarade på ett quiz på Facebook svarade fel när den svarade att jag troligen inte kunde springa en mil utan att stanna. Så de så! Jag hade i och för sig inte väntat mig mycket annat heller, men mycket kan hända på två veckor, tro mig. Jag fick lov att bevisa det för mig själv bara. Konditionen alltså. Men oj, nu är det två veckor sen jag åkte, wow. Ett år minus 2 veckor är lika med 50. Idag är det 50 veckor kvar. Jag borde inte räkna ner redan. Jag har för mycket att uppleva än. Jag ska ringa Sam för att träna på att småprata om ingenting istället för att räkna dagar, timmar och sekunder. Han är great. Hejdå.
Jag kom precis hem från en underbar dag i Mahopac lake. Jag är kung på vattenskidor, Sam är drottning. Aimee fixar det mer eller mindre och David är för liten och grinar mest hela tiden. Sen testade vi sån där speedjump-ring, och jag som trodde jag fortfarande var kung och skulle trotsa hastigheten ramlade såklart ur ganska kvickt. Och det var inte skönt at all. Jag är glad att jag inte är sex år och grinar för precis allt i världen, för isåfall hade jag börjat böla då, utan tvivel. Min nya vän skrattade bara. Jag såg massvis med snyggingar idag på sjön också, Mandy du skulle varit med, jag klarar mig knappt utan dig. I brist på ödlor (Jag saknar dig!) fick jag disskutera snygginarnas solbrännda kroppar med Sam och Jen - tro mig, det fungerade inte alls. Trots allt har jag, Sam och mrs Koestler inte riktigt samma smak gällande partners, haha. Vi badade i poolen också, men det var säkert inte ens en nyhet. Det är frustrerande hur varmt det är idag, och ännu mer frustrerande att det inte gick att svalka sig ett dugg i ett trettiograders varmt vatten när man började få solsting. Jag skulle vilja att Sverige hade det här klimatet året om så jag slapp pressa hela dagarna, och tillslut bli yr, i solen här borta. Då hade jag kunnat njuta av det mer, liksom. Hur som helst sitter jag mitt emot en spegel nu och njuter av min solbrända bränna, jag är riktigt nöjd och jag tror min mamma hade varit mycket avundsjuk. Fast hon får skylla sig själv som inte kommer hit och hälsar på, haha. (Pik, igen). Puss på er blekfisar. Till sist, här kommer några bildet från dagen eftersom ni tjatar så mycket om det hela tiden. Enjoy.
Men jag börjar verkligen trivas här nu. För en vecka sen kunde jag inte tro det för en sekund, men NY är verkligen min grej. Jag älskar verkligen att allt är öppet jättesent eller dygnet runt. Aimee är fantastisk, urgullig och världssöt. Mina ben är snart platta som (svenska!!!) pannkakor, för hon sitter i mitt knä precis hela tiden. Skönt att hon är rätt så light för att vara 9 år. Idag har det varit välkommen-hem-lunchbjudning med hela släkten och många många fler, hela huset var fullt och jag kände mig bara lite i vägen hela tiden. Efter det stekte jag och ungarna bland poolerna på Twin Oaks, vilket gör att jag har sett en hel del lifeguards med speedobadbrallor och bara överkroppar denna eftermiddag. När vi kom hem, helt utmattade av augustisolen så rensade jag ogräs med Jen. Det är relaxing att gardening enligt henne och eftersom hon tydligen var så avslappnad där vi stod och rensade och pratade om livet så passade jag på att berätta min plan om att inte vara hemma i helgen. Hon verkade verkligen avslappnad för hon sa bara nått i likhet med "Jo, ja, åk till Boston du, vi har andra planer men det gör inget, vi klarar oss, du kan åka, det blir kul, hälsa Amanda". Jag tackade den avslappnade bruden och slänge mig i bilen till Starbucks där jag mötte upp två läckerbitar, Amanda och Hanna. Kaffe, kaffe, kaffe, jag förstår inte hur dessa flickor ens kan somna på kvällarna så mycket kaffe som brukas på detta underbara och (för mig) nyfunna cafee om kvällarna. Förresten så hittade jag en dansstudio nyss, utanför starbucks. "Dance emotions". Jag ska titta mer noga imorgon vad som finns, men det verkar lovande. Dessutom börjar jag på Somba/Romba/Sumba-nånting nästa vecka, vilket också verkade roligare än livet, typ. Jag är happyface över att dansen kommer igång igen! Nu ska jag sova, drömma sött och vakna med ett leende på läpparna. (Först ska jag bara försöka ignorera dessa förbannade fladdermöss som bor nästan inuti mitt öra, eller närmare bestämt utanför mitt fönster. Jag kan inte sova när det låter som att alla dörrar i Westchester County gnisslar samtidigt, fastän det bara är massvis med fladdermöss som håller kafferep när andra vill ha det tyst). Det är det jag brukar göra. När jag vet att hela veckan bara innehåller skoj och att jag och Ämända åker till Boston under helgen för lite äventyr så kommer läpparna verkligen hänga med. Puss och godnatt. Godmorgon på er i Sverige som aldeles strax kliver upp ur den varma sängen och är redo att möta en ny dag. Jag har bara ett tips - le. Allt ordnar sig om man ler, se på mig, jag har varit i NY en vecka och är nästintill redan gift och bosatt i ett slott. Natti.
Dina ord var välbehövliga och kanske inte väntade. Jag har inte känns mig så varm på länge. Jag trodde du redan hade glömt mig och oss. Men det fanns ett allvar i dem och du saknar också gamla goda tider, så att säga. På något sätt känns det bra att jag inte är den enda som vill minnas. Att jag inte är den enda som håller på att sina bort i saknad och längtan ibland Jag fick ett mejl från en kär vän igår, också innehållande viktiga ord som stärkte. "Jag förstår hur du menar. Det syndes på dig att det var annorlunda. Allt förändades. Din blick var inte densamma. Men hej, varför ge upp bara för att du är på andra sidan sjön? Så länge det finns hopp finns det hopp. (Hon har tydligen glömt att man säger - så länge det finns tro finns det hopp!) Man ska aldrig ge upp förrän man har gjort allt man kan. Det vet väl du? Vad hände med glöden? Jag har tre ord för dig unga dam- SKÄRP DIG NU! Kämpa, ge inte upp! Du fixar det och det vet jag. Jag menar, hur många Lina finns det?" Jag säger tack till er båda. Jag saknar er båda. Vi ses i vår, alla tre. Thank god.
She really are a princess. Som en önske-syster, en sån som alla storasystrar utan lillesystrar önskar sig. Jag ska ta väl hand om denna tjej. It's a promise. Nu när jag träffat bruttan så fattar jag varför familjen har saknat henne så mycket hela tiden. Huset känns inte tomt, utan kärleksfullt. Det är härligt att ha henne hemma. Jag bara älskar livet här mer och mer. Imorgon ska elitsimmaren, monstret och jag äta glass på Coldstone tillsammans. Längtar. Puss.
Jag har anmält mig till Avon walk for breast cancer, så den 10-11 oktober smäller det: jag och tusentals unga och äldre kvinnor och män ska gå 39 miles med start i NYC på 2 dagar. Jag ska säga åt Sam och Ämända att också anmäla sig, det kan bli kul att vandra, för bröstens skull, tillsammans med ett gäng vänner. En annan sak som också är kul men ojojoj så skrattretande är att min klocka har kommit fram! (When all your hope is gone) Jag är så lycklig! Jag är dock inte lika lycklig över att jag hittade den i Davids smutsiga tvätthög. 1. Han stal (lånade, testade, snodde, whatever) den och jag har förtvivlat saknat och frågat efter den i en vecka. 2. Det är snuskigt att sätta på sig sin favvoklocka när den har legat bland hans använda kalsonger och strumpor i över en vecka. Som jag sa, det är skrattretande. I morse, direkt efter frukost, åkte vi till ett köpcentrum som har en glassbar som har sin egen ko. Som plåster på såren. Man kan klappa kon medans den ger dig mjölk till din kommande glass liksom. In real. Om man inte vill gå ut och klappa den så kan man stå inne och titta på tv, från en kamera som sänder live från farmen på baksidan. Mitt i NY. Det är en konstig värld vi lever i. Men glassen var awesome! Yes mam. Nu ska jag hjälpa till att sätta upp banderoller i hela huset och hela gården, till Aimees välkommen-hem-party. Puss.
Vissa människor tittar på molnen och säger "Titta hörrni vad det där är, det där som ut som en björn. Där är en båt, och titta en fisk" och så vidare och så vidare. David tittar på sina chips vid varje lunch och säger "Look dad, it's a eyeglobe, and look at this one - looks like Linas lips". Jag bara skrattar när jag måste jämföra moln med chips. David älskar skype, so do I. Idag pratade vi med familjen Schultzberg i Grytnäs. -Vi ska äta kyckling idag, sa David glatt. -Med ris? frågade min far. -Nej med baguetter, svarade David. Ska ni ha sallad till? frågade pappa lite undrande. Nej chips, svarade David oberörd. Jag tror inte Samuel var lika oberörd över Davids oberördhet. Om två timmar är prinsessan i huset hemma.
Förresten mamma, du sa ju att du inte visste om du ville ha barn när du kom hem från ditt år i Usa, eftersom du inte trodde att du skulle älska dina egna barn lika högt som du älskade Carrie och Kate, right? Jag tror inte heller jag vill ha barn efter detta år, för jag är inte så säker på att jag skulle gilla det barnet som blev tilldelat mig över huvud taget. Om jag får en ful och dryg unge kanske jag ångrar mig. Ganska på stört.
David har en playdate med Arie och hennes syster nu, de leker som små änglar tillsammans. Med dockor och rockringar och hopprep och stuttsbollar. Jag smyger, liksom trippar på tå, förbi deras rum för att slippa störa, men snart brakar säkert helvetet lös, som det brukar. Eller inte, this time. Jag önskar att D var en tjej, om möjligt en lika söt tös som Arie. Knappast möjligt, I love this sweetiepie. Det som är lite roligt är att hon heter Arie (som den vita och så kallade "rätta" rasen under andra världskriget enligt Mr Adolf), är jude, amerikan och kolsvart. Med afrohår uppsatt i små bollar på huvudet. Om hon är försvunnen om nån dag, helt plötsligt så har jag planer på kidnapping, för hon är precis en sån unge som jag vill ha. På alla sätt. Och kindnapping är ju inte speceillt ovanligt. Om nån är kidnappad är det i fjärt i rymden, ingen big deal. Jag vet fortfarande inte hur dessa människor tänker. Nu väntar poolen, för NY-hettan bränner idag igen. Jag är redan pepparkaka. I Usa vet man inte ens hur man bakar pepparkakor, hm. Hej mormor, du måste lära mig göra pepparkaksdeg så att jag kan lära dessa främlingar, som jag numera bor med, hur man gör världens enklaste kakor. Gulligaste. Sam är också gullig förresten, för han picknickade med mig och David i parken i morse fast vi råkade väcka honom. (Man får typ väcka folk kl tio?) No hard feelings, han är snäll han.
"Ämända" just därför att nästan ingen kan säga Amanda, regulary. Konstigt nog, för dem har ju inte ens bokstaven Ä. Har man den inte så borde man inte kunna säga den heller, hm. Inte bättre än världens lättaste A iallafall. Det där var en onödig tanke känner jag. Move on. Jag ville iallafall tack för ännu en mycket trevlig kväll med konversation i normal takt och utan jobbiga stakningar för att hitta rätt ord. Love it. Killarna i kassan fnissade som flickor och undrade vilken språk vi sjöng på. Vi sjöng inte, men vi pratade svenska. Det låter som sång när vi pratar hörde jag nyss, svenska alltså. Eller inte. Move on, igen.
Jag googlade nyss upp en bild på min nya granne, Bill Clinton. Vi bor nästan "next doors" och jag vet inte ens hur en förredetta president ser ut. Ämända skrattade åt mig, jag tror hon hade sin anledning. Jag är inte den mest allmänbildade. (Detta tillhör allmänbildning va?) Detta googlande endast av en anledning - att inte missa ögonblicket när han säger hej till mig på gatan nästa gång. Han sa faktiskt hej till Karine för ett tag sen, mitt på gatan i området där jag bor. Han är väldigt trevlig den där Billan, har jag hört det viskas om. Det vore pinsamt om han hejade och jag inte visste vem det var, även om jag inte skulle dra upp information om gamla presidentval och stuff ändå, nu när jag vet. Jag hoppas ni förstår hur stort det är att se Clinton på gatan där man bor. Jag hoppas jag springer in i honom på starbucks nästa gång. För att tillägga så har min lilla tjej Aimee varit hemma hos Vanessa Williams i Uggly Betty på barnkalas. Tv-stjärnan Williams dotter simmar i samma swimteam som min lilla skrutt och nästa gång de har en playdate så ska jag vara den som hämtar henne. Det bor många kändisar i mitt område kring Chappaqua och det är lite ovant. Nu ska jag sova efter en av mina längsta dagar nånsin. Till sist, detta är till alla andra som inte heller är så allmänbildade. Och till alla som vill ha en skymt av min granne. Puss på er.
När jag sa att David var det värsta monstret i huset så hade jag fortfarande inte träffat deras dammsugare! Den är huuuugh, som allt annat i denna del av världen. Och tung, som de flesta här. Jag tror de räknar med att man ska vara tjock och stor för att använda den, för annars går den inte ens att rubba den. Knappt. Bara för att jag är så grymt stark så fixade jag det ändå efter många om och men, men jag svär att jag inte hade fixat det om jag inte redan tränat upp mina dela-ut-tidningen-muskler. Hur som helst så avskedade de sin städerska förra veckan för hon stal saker, så idag har jag brottats med denna makalösa maskin i många långa timmar. Jag älskar det inte alls. Ps, jag vill tillägga dammsugare på min julklappslista.
Tidigare idag fick jag ett brev på posten, guess what, det var Aimee som skrev. Dear Lina, I can't wait to see you. I comming home on saturday, maybe we can eat som icecream (without nuts!!!!!!) om sunday, if you want to. Och sen nånting om att dem åt smores på lägret en kväll och man fick verkligen äta så många man ville den kvällen, great. Det slutade med nånting gulligt som löd ungefär "Jag är säker på att jag kommer älska dig hela vägen runt jorden och tillbaka när jag träffar dig". Jag längtar efter henne så jag dör. Nu ska jag till biblioteket i NY. "Det är inte alls som ett vanligt bibliotek i Sverige, I promise you" säger monstret nr1. Jag tror det är för att han verkligen verkligen verkligen vill gå dit som han har hittat på att de ha levande hundar, som man får klappa, där. Och när man kommer in får man en välkomstpresent av en clown ibland på speciella dagar, hm. - Really? - Yeah, sort of, come on now! Hahaha.
ville bara säga att jag har fått en ny vän idag. En vän som kanske kan bli en riktigt bra kompis. Det verkar så. Vi bor på samma väg och han är great, really. Dock råkade mitt älskade monster fråga honom om vi kanske kunde gå på en date nån kväll, så Mr minin kanske sabbade det innan jag ens han lära känna den nya killen. Hm, eller kanske inte. Han heter iallafall Sam (uttala det med amerikansk dialekt, please - and it sounds like Sääääm) och är en handsome guy som ville visa mig runt i NY och presentera mig för några av hans vänner. Hell yeah! Jag är lite nervös inför vännerna för jag är inte flytande på språket än, men använder man standardrepliken så är allt okej igen, vad som än hänt innan. "I'm from Sweden, sorry". Amanda krockade men en polisbil och standardrepliken räddade henne från en angry man. Alla älskar mitt hemland här, jag vet inte ens varför. Sverige är inte så vackert som alla tror. Det är mest kallt och grått. Inte alltid, men mest. Imorgon ska jag kanske våga mig till slottet på andra sidan gatan, för jag kunde verkligen inte minnas mitt telefonnummer när Sam frågade. Det var liksom ingen bortförklaring, jag bara glömde det. Out of my mind. Nyss pratade jag med Filip, och wow vad jag saknar mina vänner i Sverige om jag tänker efter. Speciellt han, Gabriel och Orup. Hannes min före detta (vän), jag är ledsen men din betydelse har illa och kvickt blivit mycket mindre. Som om du aldrig funnits där för mig var enda jävla dag, som om du aldrig varit den som tröstat mig genom floder av tårar, som om du aldrig stannat uppe med mig hela nätter och bara skrattat, som om du aldrig varit den som offrade allt för min skull, som om du aldrig var den som visade mig var äkta vänskap var. Du är inte nån jag älskar längre och du vet exakt vad vi snackar om. Hope you like it.
Nyss sa Erica något klokt; dessa stolta och kaxiga amerikanska ungar är krävande. Och kvävande. Trots allt börjar jag få pli på mitt monster. Idag hjälpte han mig hela dagen att säga till sin vän att "You should listen to my nanny, she's the boss" och "Listen to Lina, she is the grown-up in this house actually". Jag uppskattar det och han har rätt. Jag är the boss. Kommer alltid vara. I think that he got it. Såklart slinker det in ett "Lina I know that you are the boss, but can we please have some chips after lunch?" ibland också. Han är liksom 6 år, det går omöjligt att uppfostra sånna om man är mänsklig och inte gjord av stål. Jag svarade vänligt men bestämt NEJ med stora bokstäver, för hej - ni hade ju chips till lunch, maybe thats enough? Jag är inte säkeR men jag tror inte ni behöver det till efterrätt också. Jag tänker fan bara på deras stackars hälsan. Linus, du skulle älska att bo här. Varje gång vi (actually them) äter chips svävar mina tankar iväg till dig. Det är alltid Linus Ekengren och chipspåse som blir en koppling och jag kan nog gissa varför. Du var besatt av chips när vi träffades. Du kanske fortfarande är ett chipsfreak. Why would I know. Nu ska jag kila i bed. XOXOXO /fat-lady
Kan nån skicka en svensk disktrasa, seriöst? Jag hatar dessa svampar som liknar talande svampar i barnprogrammet "svampbob fyrkant" på disneychannel. Det funkar inte att trka bordet med en svamp. Jag skulle lika gärna kunna ställa ut det i regnet och sen anta att det var klart. Så blött blir det. Jag trodde svampar var menade till att suga upp vattnet. Om det fortfarande är det som är meningen så funkar inte våra svampar. Plus att jag hatar att min nya stegräknare räknar miles istället för kilometer. Det mesta här kan jag lära mig att leva med, men i julklapp önskar jag mig en vanlig men ack så fantastisk disktrasa (sånna som mamma har hemma), ett paket flingor utan socker, lägg märke till "utan(!) socker" och en stegräknare som inte räknar på engelska. Det är synd att det är så långt till jul. (Det här är förresten vad man kallar för pik!) Puss och godnatt till alla er på andra sidan jorden som strax ska sova :)
Jag är fast. Vaniljkaffe, iskaffe, frappochino, kaffe latte, regular coffee, du hajjar. Det är en del av kulturen. Jag gillar det. Men jag gillar inte kidnappningar. Det lilla monstret försvinner stup i ett, bara jag vänder ryggen till i en minut och tro mig när jag säger att minuterna här är exakt lika långa som minuterna i Sverige, otroligt nog. Jag blir skitskraj när jag tittar tillbaka och han precis försvunnit. Jag vill helst inte ha på mitt samvete att någon kidnappade pojken (monstret) jag satt barnvakt åt. Troligen är han bara hos granntanten och maler sönder hennes hjärna med sitt babbel, men tänk om inte. Tänk om han inte är där när jag knackar på. Mamma jag får snart en hjärtattack och jag är bara 20 år. Jag har ett bra hjärta men det här är verkligen inte vad jag behöver i NY-hettan. Det gör mig ännu svettigare. Föräldrarna i huset försöker uppfostra honom till att prata i längre ton, för han talar ganska högt och brett - jag ska försöka uppfostra honom tvärtom. Sorry Jen, men om han pratar bara lite högre så kanske jag slipper titta på honom hela tiden. Varje sekund. Då kanske jag skulle kunna slappa i poolen och samtidigt höra vad han gör. Leker eller bråkar, whatever. Förlåt igen, Jen, men jag orkar inte hålla ögat på en (otroligt omogen) sexåring som om jag vaktade en småtting. En baby. Jag fattar varför det gick åt helvete om jag tönker efter, det är 4 stycken 19åringar som har uppfostrat honom till största del. Tack Amanda för att dina barn är lika mina. Och tack för en grymt trevlig kväll på Coldstone igår.
Varje gång jag öppnar frysen för att ta ut några isbitar (för isbitar är verkligen nödvändiga här) så verkar det som att någon har fyllt på isbitar i isboxen. Eftersom David knappast gör något för att hjälpa till och de andra inte är hemma på dagarna så blir jag minst lika förvånad varje gång, det vill säga varje halvtimme ungefär. Jag har spekulerat i saken i några dagar nu och tror jag har kommit på ett svar till denna mystiska gåta - frysen fyller på is själv, när den känner att boxen inte är full. Varför inte utveckla något viktigare än automatisk påfyllning av isbitar i frysen? Jag trodde att USA var ett hightec-land med det mesta, (även hjärna) och till viss del har jag rätt men till viss del cyklar jag på fel sida av vägen, så att säga. Jag är fortfarande förbannad över att amerikaner sockrar sina fullkornsflingor. Det gör mig nervös, actually. Jag vill inte likna en köttbulle när jag anländer till Sverige. Jag måste fråga om vi kan köpa oats, så jag kan fixa lite oatmeal till frulle istället. För det heter väl oats? Hoppas jag säger rätt så jag verkligen får mina efterlängtade havregryn inom kort.
David är ett yrväder som jag inte kan bli av med inom ett år. Ganska kul ibland, ganska jobbigt ibland. Jag längtar efter Aimee. 4 dagar kvar. Solen steker idag med, tro det den som vill. David fortsätter tjata sen första dagen om vem jag gillar mest - mina bröder i Sverige eller honom. - Självklart mina bröder! skulle jag vilja skrika och sen skratta honom rakt upp i ansiktet, men det kan jag ju inte göra. När jag är i amerika och jobbar är jag en av Sveriges representanter har jag hört, så jag måste uppföra mig (fast jag saknar Mappan, Gurr, Samme, Elias och lillprinsen så jag kan dö). Jag pratade med medlemarna i dreamteam igår, jag älskar er. Jag brukar inte börja att älska folk så snabbt, men jag gör det nu. Mikaela har det super i Californien och Erica åker hem igen. Kort om konsist. Jag kommer sakna min NJ-tjej. Jag saknar redan San Franciscobruden a lot. På semestern åker jag dit, ingen tvekan om saken. Just nu är jag ensam hemma, davis har en playdate och jag funderar på att slänga mig i poolen? Jag har inte testat den än, om jag ska vara ärlig. Har inte hunnit. Efter jag har tagit premiärdoppen ska jag steka i solen och tänka på en av de bästa dagarna i somras - den i lugnets utomhusbad med Sabina och Gabriel. Jag lever mitt liv i NY men tänker på mitt liv där hemma. Innan jag gör en bomben i poolen ska jag försöka få mr Kratschmer att sluta prata om mina matvanor i NY. Han tror jag kommer att bli tjock bara för att folk i Usa brukar vara tjocka. Han kanske har rätt. NO WAY. Puss på honom och er andra. Ha en bra dag.
Första dagen på jobbet, actually. Det gick toppen. Dagen var precis som alla andra dagar - när man kliver ut från ett allt för luftventilerat hus känns det som att gå rakt in en en finsk bastu. Finsk just för att finnar har hetare bastuar än vanliga svennar som jag och Mandy. Justja, jag glömde precis att min bästis är en irantjej, hihi. Love you C. Whatever, it's hot in here, and I just can love it. Att det är så kvavt att man knappt kan andas var en annan story.
Ikväll blixtrar det som in i bomben, jag kanske borde stänga av min dator. Men kanske inte, för den är bärbar, utan sladd, inte i vägguttaget. Jag kan faktiskt ingenting om hur sånt fungerar, ingen har berättat nått om uttag, lightnings och bärbart i en kombination för mig. Jag växte upp med stationära datorer, det var gamla goda tider det, höhö. Nu försöker jag uppdatera, a lot. När jag skriver min blogg skrattar jag åt mig själv ibland, jag låter ju som en old lady, 55+ åtminstånde. Men det VAR gamla goda tider, faktiskt. Nu kom jag bort från ämnet igen. Jag är verkligen inte van vid värmen här. Men jag gillar det. Bastuhetta och solbränd är verkligen min grej. Som jag sa, det blixtrar. Mamma kommer du ihåg när vi var i Turkiet med familjen Horne, och det blixtrade när vi skulle åka till flygplatsen? Om du kommer ihåg så vill jag berätta att det är liknande blixtrar. "It really freaks me out, can you sleep next to me", som David just sa. Hela himlen skiner upp, det blir lika ljust som på dagen fast sommarnatten i NY är lika mörk som natten i Sverige en kall vinterdag. Pretty awesome att det haglar också, fast det är lite drygt 30 grader varmt utomhus. Hur fungerar världen egentligen? Jag fattar noll. Zero. 0. Som jag funderade tidigare men som jag också glömde; kanske borde jag inte använda datorn i detta väder, hm. I dont know. Jag stänger av den, för säkerhets skull. Jag är en smart flicka. En sista sak bara; Jag satt nyss på en Ben´&Jerrys glassbar i närheten till mitt hem, och ingenting i hela världen smakar lika bra utan Orup som med Orup. Inte ens äkta Ben&Jerrys. Inte ens. Jag saknar dig mer än allt annat. Sorry moster, sorry mamma, sorry pappa, sorry alla andra som vill att jag ska sakna dom. Mandy är verkligen ett guldkorn som jag ska ta vara på. Jag önskar att du var den som sov brevid mig i detta oväder. Ingen annan än min bästa vän. Inte ens G. Ingen kan nånsin bli bättre än henne. Nånsin. Jag vet att jag upprepar allt men det finns en bakgrund till allt jag gör (och sånt gillar jag - tanke bakom handling) - nu var det enbart för att göra er riktigt säkra på saken. No one can ever beat her.
You said you needed some time to clean up the mess. The mess in your mind. The mess that I just brought to you by mowing around the world. Ibland vet jag inte riktigt varför jag gör som jag gör, varför jag flydde iväg från livet i Sverige. Men jag tog det stora steget, kanske det största, och idag bor jag i NY. Jag saknar dig G, but I am trying to act as good as i could. (Sometimes I could hardly breathe). Is this the end of you and me? You are so quiet, had even said a word since monday, so i hear myself talk. A week, boy. Going on and on about the happy times we shared so far. Distansen kommer inte bli kortare om man drar sig ur leken, (för det är fortfarande en lek, right?) men kanske blir tiden uthärdlig. Uthärdligare. Det är inte ens ett ord. I just wanna stand up and scream - please dont forgett all summernights/days/evenings/mornings. Lyssna på Miss Li - Oh boy (nedanför) så kanske ni hajjar. 100%, actually. Well I guess this is the end. Jag saknar ingen annan på samma sätt som jag redan saknar dig. Alla andra finns det alltid en trygghet samlad inuti och inte en enda tår. Jag fattade aldrig att man kunde bli totalt såld på a few weeks. Aldrig i livet. Som jag säger i krissituationer (detta är en krissituation) - helvete. Jag önskar att jag inte hade dansat hela vägen hem, den kvällen då jag träffade dig fot the first time. Ps, svengelska har börjat och engelskan sätter sina spår. Kanske är det bra att nånting fastnar i en sommarslö hjärna, kanske blir det confusing to read. My mistake. Good night.
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot, men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Här kastas kärlek åt alla håll, men jag skulle verkligen vilja att du var här med mig idag, vackra människa. Jag är totalt såld och jag vet inte varför men jag saknar dig också. A lot. Jag når aldrig över Atlanten, hur mycket jag än sträcker mig, för jag är bara en liten flicka. Mina penny är för få för att flyga dig hit på långsemester. Det borde verkligen inte leva så mycket som det gör. Hjärtat alltså.
Inatt knackade det på min dörr och jag fick nattbesök, spännande. Mysigt. "Do you mind if we have i night lamp today?". Oh, that smile, jag smälter som Ben&Jerrys i New York-hetta. Hell no I dont care about the light, put it in and pick a side of my hugh bed. Det gjorde han, och verkade nöjd. Men icke, för knappt en minut senare hörde jag miniamerikanen prata igen- "Can you please hold your arms around me like Lise, mam and dad do?" Yes i can, sweetie.
Dagen idag spenderade jag i Mahopac vid Andrews föräldrars hus, barnens mama and papa. Pretty nice, solen stekte mig som en pannkaka och med tanke på vad jag äter till frukost varje dag så ser jag snart ut som en också. Pannkaketjejen. Hur som helst så åkte vi vattenskidor och badade i sjön. Poolen var freezing så den skippade vi, för en stund iallafall. Jag är fortfarande chockad över hur fina hus det verkligen finns, mamma du skulle ha sett, wow. Och trädgården, hell yeah. Pappa du skulle varit så avis på 'mamas' gröna fingrar, hoho. Det var en amazing dag, I just love it. Just nu sitter jag i mitt rum med fönstret öppet och luktar på kloret från poolen. Jag har äntligen kunnat börja använda min egen dator med alla bokstäver - å- ä - ö - och det är nice att kunna skriva utan att tänka igen. Det är också nice att det flyger omkring sånna där lysande flugor som man ser i film utanför mitt fönster. Att lyssna på syrsorna och titta på lysande flugor kommer få mig att somna gott inatt. Puss och godnatt alla.
You have no ide how much I love you. Jag saknar dig, i really do. Du är min bästa vän i hela vida världen, ditt brev är redan utnött och jag tänker läsa det om och om igen. Puss på dig.
Jag borjar bli van med att klockan ar mitt i natten i Sverige nar jag lever min dag. Kroppen borjar hanga med. Huvudet hanger inte riktigt med: jag at lunch nyss, chips och ostpinnar. Jag blir lika varvanad varje gang. Mamma om du laser detta, det gor du sakert for du ar sa nyfiken, sa vet jag vad du at nar du var har. A lot of chips, makaroner och ost, troligen chicken mac nuggets eller vad dem kallar chickenfingers. Det ar det enda de ater, jag lovar.
Ett solsken lyser i mitt ansikte right now, har gjort hela morgonen. David ar redan en favorit. Imorse nar han vaknade kom han in i mitt rum, gav mig storsta kramen tillsammans med orden "I love my new nanny" och krop sen ner under mitt tacke och somnade. Nar han vakande nyssnade jag pa Magnus Uggla - kung i baren och vissa vad - ungen borjade sjunga med i varenda textrad. Jag ser nog lite forvanad ut for plotsligt borjar han skratta och sager "this is my favoritesong, i looooooooove it". Jag gapskrattar saklart. Hur manga amerikanska pojkar i sex ars alder har en svensk artist som favorit och kan varenda ord men fattar ingenting. Inte sa manga skulle jag gissa. Svenska for honom ar som kineniska for mig.
Igar traffade jag en hel del folk som familjen Koestler kanner. David sprang runt pa Twin Oaks och berattade for varje manniska han kunde hitta att han hade fatt en ny nanny. Han poangterade noga att jag var fran Sverige och gillde att dansa. Han pratar lika mycket som Anton, kanske mer, han ar en teaterapa som Anton, han dansar lika mycket och garna som Anton, han gillar mig valdigt mycket precis som Anton. Pa nagot satt kanns det lite trivsamt, som hemma. Snart ar det har det jag kallar hemma, det som kanns som hemma. Jag har antligen natt mitt mal - The Koestler familiy. Valkommen hem my dear.
n granne. Puss på er. 